Ringo och Paul puffar och springer flera mil i öken

Ringo Starr och Paul McCartney behöver ingen närmare presentation. De har dessutom knarkat en del under sina tidigare år i The Beatles, men rock´n´roll myterna är inte lika tunga jämfört med exempelvis The Rolling Stones. Kan säkert handla om att pop och droger inte anses vara lika coolt som rock och droger. Nåja. Hur som helst. Under en inspelning av en kortfilm/video med The Beatles i öknen (under deras tidigare år) så har Ringo avslöjat i en dokumentärfilm om bandet som BBC gjort att det puffades en hel del. Ringo och Paul hade puffat så pass att de hade energi likt två tonåringar med ADHD på speed. De skrattade och tog sig en spontan löptur i sina pråliga dräkter under inspelningen. Efter nån timme började puffröken skingras och de kvicknade till. De hade då lallat flera mil ut i öknen, höga som Eiffeltornet, utan större eftertanke. Inspelningsarbetet försenades och det tog timmar innan Ringo och Paul hittades. Tokfransar.

Ricky Bruch söker upp en aktiv vulkan för spänningens skull

Skalan slår i botten när ännu en svensk idrottsman äntrar bloggen. Ricky Bruch slog igenom med dunder och brak i mitten av 60-talet. Hans huvudsakliga grenar var kula och sedermera diskus där han hamnade i den yppersta världseliten i början av 70-talet. Han var en färgstark profil under sin aktiva period och även efter med en vilja av stål och egensinnighet som slår dagens idrottare med hästlängder. Ricky har själv sagt att han älskar adrenalinkickar. Så pass att han reste till Island i samband med Vulkanutbrottet på Hemön (1973 skedde ett kraftigt utbrott på Hemön, en av Vestmannaöarna, varvid 5.000 människor fick evakueras och hamnen förstördes). Man försökte stoppa ärketokfransen Ricky när han skulle ta båten över till ön men utan framgång. Ricky hade bestämt sig. Han skulle uppleva det kraftfulla vulkanutbrottet på plats. Han sa själv: - Du kan inte föreställa dig känslan; när jag lade handen mot marken var det som om jorden hade en lunga... Och jag låg i ett skyddsrum när orkanen Andrew drog förbi och då var det som om 300 tåg och 500 bussar kom rusade. Då var jag rädd, sa han. När idrottskarriären började gå knackigt extraknäckte han med att skriva dikter, medverka i gladporrfilmer, skriva egna porrnoveller. Han hävdar också att han konsekvent genom hela sin karriär ätit kopiösa mängder dopingmedel. Han fick också otroligt nog en roll som rövare i Ronja Rövardotter (enligt myten så var orsaken till varför han inte hade några repliker där att han inte hade lust eller ork att lära sig dom). Idag är han ett praktoriginal som bor i Skåne och svamlar om allt möjligt konstigt. En tokfrans värd att minnas.

Frank Andersson - Kuken måste ha sitt

1956 föddes en av Sveriges främsta brottare i Trollhättan. Frank Andersson. Han är lugnt även en de mest egensinniga karaktärerna i svensk sporthistoria. Han vann junior-VM 1973 och 1975 och därefter 4 EM-guld (1976, 1978, 1979, 1981), 3 VM-guld (1977, 1979, 1982) och brons i OS 1984, allt i grekisk-romersk stil. 1977 tilldelades han Svenska Dagbladets guldmedalj. Han var kung helt enkelt. Men det spelar ingen roll hur mycket han vann i detta sammanhang. I min blog är han en given tokfrans. Under OS 1984 i Los Angeles, där Frank var ett av de stora medaljhoppen, försvann han spårlöst. Ingen visste var han var. Några dagar senare gled Frank tillbaka från Las Vegas i en cabriolet. Frågorna haglade om vad han höll på med. Frank svarade med det numera mycket klassiska citatet: -Kuken måste ha sitt. Frank har fått många andra sköna infall. Bland annat varit med i tävlingar i rysk roulette (och riskerat sitt liv), kört ner en sportbil i en pool på en sponsorfest och genom detta grovt förolämpat och punkterat samarbetet. Han har också gett bort en OS-medalj på fyllan till en taxichaufför. Idag finns ingen som Frank i svensk sport. Inga tokfransar, bara stela, tråkiga sportsmän. Mer tokfransar i svensk sport!

Björn Borg fixar in sig själv på PLO:s dödslista

Även svenskar kan tokfransa till det ibland. Jag kan dock för hela friden inte riktigt förstå hur det kom sig att Björn Borg 1973 fick för sig att posera vid Döda havet i Israel iklädd en israelisk militär-uniform och med en UZI-kpist hängande över ena axeln! Hans ogenomtänkta idé provocerade självfallet en hel del, framförallt PLO vilka förde upp honom på sin dödshotlista. Ingemar Alverdal, Björns personlige rådgivare, lyckades dock mirakulöst förhandla bort Björn från listan. Där hade tokfransen Björn turen på sin sida.
Tyvärr har jag inte bilden i digitalt format men jag har den hemma i ett urklipp. Ska försöka få in den på bloggen framöver.

Läs mer: http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,183769,00.html

KLF skjuter med k-pist på publiken

Ett av de skogstokigaste banden under tidiga 90-talet kan nog anses vara KLF. Deras idéer var inte helt konventionella och det var väl knappast någon som fattade nåt av vad de ville göra eller gjorde.

The KLF bildades några dagar efter nyår 1987, då under namnet The Justified Ancients of Mu Mu (De Rättfärdigade Äldste från Mu), förkortat The JAMs. Medlemmarna Bill Drummond och Jimmy Cauty, två män i trettioårsåldern, var fruktansvärt trötta på rockmusik och ville göra nåt nytt. Jimmy Cauty var tecknare och musiker med ett förflutet bland annat i grupperna Brilliant och Zodiac Mindwarp and the Love Reaction. Bill Drummond var också musiker, hade gjort en soloskiva, spelat i gruppen Big In Japan, hade jobbat som talangscout på skivbolaget WEA och varit manager åt grupperna Echo and the Bunnymen och The Teardrop Explodes.

På The JAMs första skiva, 1987: What The Fuck Is Going On?, fanns låten The Queen And I som samplade stora delar av ABBA:s Dancing Queen. Detta uppskattades inte av ABBA, och The Jams beordrades att dra tillbaka skivan. Cauty och Drummond begav sig då till Sverige i Jimmy Cautys polisbil för att reda ut skiten med Björn och Benny. De fick inte tag på nån i ABBA och resan slutade med att de eldade upp de exemplar av skivan som de hade med sig på en åker någonstans i Sverige.
Vid midsommar 1991 åkte KLF till Jura vid Inre Hebriderna för att fira sommarsolståndet. Med sig tog de ett gäng musikjournalister från hela världen. Journalisterna transporterades dit med tåg, buss, helikopter och bilfärja och hade ingen aning om var de kommit. När färjan lade till vid stranden fick journalisterna stämpla in i Mus passkontroll och sedan påkläddes de gula rockar, ställdes upp på led och vallades runt över ön ropandes "Muuu, Muuu". Det hela filmades och gavs senare ut som kortfilmen The Rites Of Mu: Summer Solstice. Kvällen avslutades med ett rituellt eldsoffer.

Året efter hade bandet fått en klockren idé, tyckte de själva. På det årets Brit Awards-utdelning, den engelska motsvarigheten till Grammis-galan var deras plan att stycka ett får på scenen, kasta ut köttet och inälvorna i publiken och hälla blodet över de närmaste bänkraderna. Men det blev inte av. Extreme Noise Terror som skulle vara deras kompband under galan vägrade. KLF fick nöja sig med att skjuta med k-pist in i publiken (lös ammunition, men äkta vapen!) och slå sönder sina instrument. Fåret dumpade de senare utanför det hotell där Brit Awards-festen hölls, tillsammans med skylten "Jag dog för din skull. Smaklig måltid."

Läs mer om The KLF

http://montecarlomillionspoker.blogspot.com/2007/04/klf-feat-rammy-wynette-justified.html

James Brown i direktsänd biljakt

James Brown - The Godfather of Soul och The Hardest Working man in Showbusiness dog på julafton förra året, 73 år gammal. Det är överflödigt att nämna hans betydelse för musikhistorien. Han bedöms, förutom att ha revolutionerat musiken, vara den mest samplade artisten någonsin (Funky Drummer är låten). Han föddes på en bordell i Augusta och fick tidigt tjäna sitt levebröd som skoputsare och på bomullsfälten. Vid sidan om musikkarriären kantades James Browns liv av alkohol, droger och hustrumisshandel. Han har dömts till ett sexårigt fängelsestraff, fått sina däck sönderskjutna av polisen i en biljakt och gått på seminarium hög på PCP och beväpnad med hagelgevär. 1988 greps James Brown högre än högst på droger av polisen efter en biljakt genom flera delstater. Han dömdes till två och ett halvt år fängelse och släpptes 1991. Jag minns det där än, jag såg biljakten på CNN live 1988. Vilken lirare och tokfrans av rang.

Se ett animerat inslag om biljakten

http://www.youtube.com/watch?v=o81YpeGLUas

Strindberg försöker skapa guld

August Strindberg var en mycket produktiv man. Till skillnad mot dåtidens stora litterära giganter hade han dock ingen stor fanskara som följde varje steg han tog. Han var alltför impulsiv och man kunde aldrig veta var man hade honom. En av hans mest spektakulära perioder var när han inledde sina alkemiska experiment under sin psykiskt instabila period i Paris. Han avfärdade det nyligen upptäckta periodiska systemet och idén om grundämnen och försökte bevisa att de olika grundämnena gick att "transmutera" till varandra. Han utförde sina experiment hemma i bostaden utan skyddsutrustning och försökte bl.a. framställa guld; vid ett tillfälle lyckade han framställa kattguld av järn och svavel och trodde sig ha framställt riktigt guld. Strindberg utsatte sig själv för olika kemikalier och 1895 ledde det till en hudsjukdom som slutade med en sjukhusvistelse. Hans kemiska spekulationer avfärdades kategoriskt av en enig kemistkår, bl.a. The Svedberg: "Vad som är riktigt däri, är icke nytt, och vad som är nytt är icke riktigt".

Phil Spector och hans pickadoller

Phil Spector är given i kategorin "Weirdos" här på min blog. Mer mytomspunnen musikproducent får man leta efter. Phil Spector föddes 1939 i Bronx och blev känd för "the wall of sound", stora ljudmattor i produktionen. "Sången är inte det viktigaste", säger Spector. Han jobbade tidigt med Lee Hazlewood, Ben E. King och The Ronettes och fick enorma framgångar på listorna världen över. Han har även producerat The Beatles och Tina Turner. Under 70-talet finns några riktigt sköna berättelser om hans förkärlek för vapen i studion. När John Lennon spelade in skivan Rock´n´Roll så dyker de första pistolhistorierna upp. Vid det tillfället fingrade han bara med pickan. När Leonard Cohen var i studion och spelade in Death of a Ladie´s Man så riktade Spector en laddad pistol mot stackars Cohens huvud. Och när Ramones spelade in så utsattes basisten Dee Dee Ramone för hög stress då Spector bestämde hur han skulle spela basslingorna genom att dirigera med en skarpladdad revolver.
Ronnie Spector, fronfigur i The Ronettes, var gift med Phil fram till 1972. Hon har sagt att det fanns en guldkista med glaslock i källaren där Phil lovat att hon skulle hamna om hon lämnade honom. För tillfället pågår rättegången mot Phil Spector (den startade 2003) för mordet på Lana Clarkson. Hon hittades ihjälskjuten i hans herrgård i Kalifornien samma år. Om Spector fälls riskerar han livstids fängelse.

Marvin Gayes pappa pangar loss

Legendaren Marvin Gaye, en av de allra mest inflytelserika artisterna inom soulgenren, gjorde odödliga plattor under det tidiga 70-talet. What´s Going on? och Let´s Get it on är två av dom. I slutet av 70-talet brottades dock Gaye med drog-, skivbolags- och ekonomiska problem men lyckades skärpa till sig och släppte den personliga och egenkomponerade skivan Midnight Love (med superhiten Sexual Healing) och fick två grammis. Han var tillbaka på mattan med besked. Men drogproblemen fortsatte och nu även de psykiska. Han flyttade hem till föräldrarna, isolerade sig och pratade frekvent om självmord. Den lynnige fadern, Rev. Marvin Pentz Gay, var möjligtvis avundsjuk på den uppmärksamhet modern gav sonen och grälen avlöste varandra. Bakom låg djupa konflikter som gick långt tillbaka i tiden. Vid det sista grälet (om ett borttappat dokument) slog Marvin Gaye för första och enda gången ner sin far och drog sig sedan tillbaka i sitt rum, förvirrad och hög. Fadern, oerhört förödmjukad, hämtade helt sonika en revolver och gick in och pangade loss. Marvin Gaye dog dagen före sin 45-årsdag. Fadern dömdes till sex års fängelse men frikändes då man hittade en allvarlig hjärntumör. Han dog 1998 på ett ålderdomshem i lunginflammation. Familjetragedi på hög nivå...

Klaus Kinski retar allt och alla

En av tidernas mest lynniga tokfrans måste vara Klaus Kinski (hette från början Klaus Günter Karl Nakszyński och föddes 1926 i Sopot, Tyskland. Han dog 1991 i Lagunitas, Kalifornien, USA.
Kinski blev mest känd som skådespelare i Werner Herzogs filmer. Ett av de mest kritikerrosade av deras samarbeten är Fitzcarraldo, en pompös film om en man som får för sig att bygga ett operahus mitt i Amazonas djungler. Fitzcarraldo vill genom handel med gummi få loss pengar till projektet, som dock misslyckas kapitalt. Filmen bygger på en verklig historia. Kinskis rollgestaltning är kraftfull och intensiv, i Fitzcarraldo liksom i många andra filmer. Kinski sparade aldrig på krutet, spelade gärna över och levde sig fullständigt in i rollerna.
I början av 1970-talet hade Kinski en kontroversiell och omtalad föreställning där han påstod att han var Jesus. Kinski var lynnig och blev alltid arg under filminspelningar och orsakade därför flera katastrofer. Werner Herzogs dokumentärfilm Min bäste ovän handlar om deras samarbete och om Kinskis aggressionsproblem. Under Fitzcarraldo var Kinski en riktig pain in the ass och blev ovän med allt och alla. Infödingarna från Amazons, vilka var statister i filmen, erbjöd Herzog på fullt allvar att mörda Kinski. Herzhog säger i dokumentärfilmen att om han inte hade behövt honom för att filma klart scenerna så hade han accepterat erbjudandet.

Det finns otaliga bevis på när Kinski blir fullkomligt vansinnig under TV-intervjuer och kallar journalister allt från mongo till apor. Kinski nyttjade gärna droger och såg sig själv som ett missförstått geni. Vilket han säkert var.

Se en skogstokig Kinski och hör regissören Herzog berätta om honom i ett klipp ur Min bäste ovän. Obs! På tyska.
http://www.youtube.com/watch?v=75ADI9p2wHY

Elvis som FBI-agent

Elvis skrev 1970 ett mycket svårläst och knaggligt brev på American Airlines brevpapper till den dåvarande presidenten Richard Nixon (det måste ha varit en gropig flygning, eller så hade Elvis fått i sig några järn för mycket). Morgonen därpå knackade Elvis personligen på i Vita Huset och bad att få träffa presidenten. Det gick naturligtvis inte så där direkt, inte ens för Elvis Presley. En febril aktivitet vidtog och läget analyserades av Nixons medarbetare, som snabbt kom fram till att ett möte skulle vara bra. På eftermiddagen fick så Elvis tillfälle att besöka Ovala Rummet och skaka hand med presidenten och de förde ett samtal om utvecklingen i landet och Elvis möjligheter att göra insatser mot narkotika. Han erbjöd sig att bli en "federal agent at large" och uttalade sin skepsis mot den tidens vänsterextremister som SDS och Svarta Pantrarna. Han uttryckte också sitt ogillande av knarkkulturen och hippierörelsen och underströk att han - Elvis - på ett helt annat sätt än presidenten skulle kunna tala till ungdomen om knarkets fördärvlighet än vad "etablissemanget" kunde göra. Elvis förklarade också hur mycket han gillade presidenten och överlämnade några signerade porträtt av sig själv och en Colt-revolver. När Elvis lämnade Vita Huset omfamnade han Dick. Vid samtalet med presidenten passade Elvis på att ge en känga till konkurrenterna i pop-världen, The Beatles. Inte nog med att de hade knarkat, de hade rest på turné till USA och sedan tagit med sig alla pengarna de tjänat hem till England utan att göra något för Amerika, tvärtom hade de snarast bedrivit anti-amerikansk verksamhet. Underförstått spenderade i alla fall Elvis sina pengar mest på amerikanska företag som gav sysselsättning åt amerikanska arbetare.

Läs Elvis originalbrev

http://www.elvis.com.au/img/pdf/doc1.pdf

Keith i SA-uniform hotar Mick

Det finns inget skönare än tokfransar. Nöjesguidens senaste nummer tar upp några sköna sådana, exempelvis GG Allin, Nick Drake, Phil Spector m fl. Men de glömde allas vår Keith Richards. Under en fest i swinging London under de vildaste åren med Stones så var Mick och Keith rejält partysugna tillsammans med andra delar av musikvärldens partyprissar. Lennon var säkert där, det var en festprisse av kaliber. Hur som helst. Under festen försvinner plötsligt Keith och är borta ett bra tag. Ingen har noterat detta nämnvärt. Men hans återkomst missas inte av nån. Speciellt inte Mick. För in på festen stormar Keith i toppform iklädd en SA-uniform! (nazistuniform) viftandes med en skarpladdad Luger (det vapen som SS- och SA-officerarna bar och gjorde nackskott med). Han pratar osammanhängande och hotar Mick med den skarpladdade pistolen. Panik och tumult utbreder sig på festen. Till slut lyckas Keith lugnas ner och han sover ruset av sig. Keith hade då festat i flera dagar i sträck, något som inte var ovanligt för honom. Mick frågade varför han gjort detta och var i hela friden han fått tag på en original SA-uniform och en laddad Luger. Keith har ingen aning om hur det gått till och minns inget. Inga svar kommer fram. Mick var aningen stressad över denna händelse några år efteråt.

Styx

Den 16:e juli åker jag till Parga. Eftersom jag är en sucker för historiens vingslag så kommer jag självfallet besöka Styx. Inte det gamla hårdrocksbandet utan floden i den grekiska mytologien som uppfattades som gränsen mellan livets och dödens riken. Färjekarlen Charon förde här de döda med sin båt över floden Styx till Hades. Den döde som skulle över skulle ha en Obol, ett mynt, under tungan annars hamnade denne i Limbo, ett evigt tillstånd mellan döden och livet. Akilles döptes även här enligt mytologin av sin moder, gudinnan Thetis och gjorde honom osårbar. Men då hon höll honom i hälen så missades den.
Därför dog Akilles när han under det Trojanska kriget träffades av en pil i den. Uttrycket Akilleshäl kommer från denna händelse.
Det ska bli spännande. Enligt sanna intygelser är det iskallt i vissa delar av Styx, trots att det är asvarmt i Grekland. Jag har köpt nya badshorts så jag är redo att testa.