Idag, med perspektiv på mitt intresse för musik och alla band som betytt så oerhört mycket för mig så kan jag historiskt sett dela in detta i periodiska segment. Jag vet när det började. Och jag vet nog när det tog slut. Det var på Debaser för några år sedan. Men det är en lång historia fram tills dess.
1976-1979
Mitt första musikminne stammar långt bak i tiden. Nu pratar jag inte bara att ha hört en låt, utan första gången när en låt påverkat mig starkt. Jag åkte med pappa i vår vita Ford Taunus på 70-talet, jag var kanske 4-5 år eller nåt. Pappa hade ett kassettband och med på det fanns den låt som jag jämt ville höra i bilen. Hot Butter med låten Popcorn är mitt första och starkaste minne med musik. The Beatles var också ett första möte. När jag var liten så fanns bara två tv-kanaler. Jag gick inte på dagis som liten utan var hemma med mamma. Jag låg ofta och tittade på testbilden på TV2 och radio sändes samtidigt. She loves you med The Beatles spelades frekvent och var en stor hit. Och liten som jag var, och inte särskilt bevandrad i det engelska spåket, trodde jag att de sjöng Skellefteå, yeah, yeah. Pappa gillade nämligen hockey och Skellefteås klack sjöng nåt liknande.
Jag och min storebror Stefan bestämde oss för att köpa en skiva med The Beatles. För våra egna pengar. Vi köpte en skiva och spisade den varje dag hemma. När vi sedan stolt skulle visa upp den för vår morbror så skrattade han och avslöjade att det var ju inte alls The Beatles utan Simon and Garfunkel. Jag och brorsan var snopna. Men vi hade lärt oss att vi gillade Simon and Garfunkel.
Början av 1980-talet
Rakt över disk, Radio Luxemburg och Tracks var stora kanaler för alla oss på 80-talet att ta in musik. Musikvideos var sällan förekommande och MTV var nåt som få hade på den här tiden. Jag fick min första egna bandspelare när jag var 11, en händelse som var enorm och skulle sysselsätta mig i många år framöver. Jag lyssnade på musik på radiokanaler och spelade in låtar på kassettbanden något alldeles kopiöst. 80-talet bestod i det stora hela av olika fraktioner av musikälskare. Allätare, hårdrockare och syntare. Jag var en allätare till att börja med. Jag plöjde inte bara radion på musik utan min storebrors och pappas skivor, som mest bestod av mesig hårdrock eller Kicki Danielsson. Vissa grejer gillade jag. Exempelvis Saga, nån form av melodiös och skum rock. Men framöverallt tilltalade mig Howard Jones och det som jag i efterhand förstått var New Wave. Howard Jones kan hursomhelst anses vara min första stora idol. Men Spandau Ballet, Duran Duran, Nik Kershaw var väldigt förekommande och jag tapetserade mina väggar med posters på dom från tidningen OKEJ i pojkrummet. Vid den här tiden var jag cirka 10-12 år gammal. Madonna och hennes Get into the groove lämnade också ett stort avtryck hos mig.
Mitten av 80-talet
Det fanns några personer i Borlänge i min närhet som var viktiga för mig och vilka band som jag upptäckte under mitten av 80-talet. Målvakten i fotbollslaget IK Brage, som jag spelade i vid denna tid, hetter Johan Sandin. Likt mig var han ett stort fan av Howard Jones. Men han gillade också Depeche Mode lite. Jag hade hört dom men gillade mer Howards snälla och oskyldiga stil till en början. Sandin hade en kompis som var hardcore Depechare, tror han hette Henrik. Denne Henrik och Sandin ville övertyga mig om att Depeche var riktigt bra. Jag fick några skivor på kassett och lyssnade in mig. Efter några veckor störde jag mig inte längre på Dave Gahans sång utan kapitulerade helt och hållet. Depeche blev större än vad Howard Jones hade varit. Jag hade gjort mitt inträde till den mer kvalificerade synten och därmed positionerat mig på syntsidan i den totala majoritet av hårdrockare som fanns i Borlänge. Jag lyssnade även på tyngre synt, såsom Front 242, Nitzer Ebb och Laibach.
Nåt år efter min Depechekapitulation köpte jag och Mattias, min vapenbroder, en skiva som totalt skulle ändra min musikvärld. Viva Hate med Morrissey. Vi hade båda hört Smiths Girlfriend in a coma, men jag hade svårt för den. Året var 1988 tror jag. Samtidigt som allt detta lyssnade jag på all klassisk musik som jag kom över. Vivaldi, Brahms, Debussy, Mozart och Mahler. Jag plöjde genom alla. En sökandets väg hade öppnats på allvar.
Och jag började upptäcka väldigt mycket genom P3:s BOMMEN.
Att sätta ihop en lista på de bästa konserter man sett är inte lätt. Har sett ett antal hundratal konserter genom åren. Säkerligen minns jag inte alla. Listan är inte detsamma som vilka band jag håller högst genom tiderna, utan konserter när allt varit i perfekt symbios - mitt humör, min tillgänglighet till bandet, bandet självt och magin runt omkring speltillfället. Roskildefestivalen är den festival som gett mig flest stora upplevelser.
