Riktiga dårar: Tjikatilo.

Det mesta jag brukar skriva om på denna blog är rätt harmlösa händelser. Men det finns även riktiga psykopater som ibland kommer att nämnas här för att hålla en balans och visa på att dårpippis ibland passerar gränserna och tappar kontrollen över allt och alla. Andrej Romanovitj Tjikatilo är en av dessa. Han föddes 1936 i Ukraina och fälldes för mord på 52 kvinnor och barn mellan 1978-90. Enligt utsagor led han och hans familj oerhört under Stalins styre. Under den stora ryska svälten hävdades det att han äldre bror blev mördad av grannar och uppäten. Tjikatilo hade examen från universitetet och till skillnad mot andra liknande mördare så begick han sin första mord i sen ålder.
Han var en sexualmördare utan dess like och räknas till en av historiens värsta seriemördare alla kategorier. Under sina perioder av mord och brutaliteter levde han som en vanlig familjeman med fru och barn. 1990 greps han och dömdes till döden i rättegången 1992. Under rättegången satt Tjikatilo inspärrad i en bur med stålstängsel. Två år senare avrättades han med nackskott i fängelset.
Brrr....



Läs mer: http://www.carpenoctem.tv/killers/chikatilo.html

Favorit i repris: Friggebo visar sin klockrena tajming

Birgit Friggebo var aktiv som folkpartistisk politiker på riksdagsnivå mellan 70- och 90-talet. Hon ingick i Carl Bildts regering som kulturminister 1991-94 och hade ansvar för invandrarfrågor. 1990-talet var en mycket turbulent tid i Sverige. Högervindar blåste, Lasermannen härjade fritt på gatorna och Kosovoalbaner flydde till vårt land från enorma grymheter mot sin folkgrupp i det forna Jugoslavien. Under en debatt 1992 i Folkets Hus i Rinkeby försökte statsminister Bildt och Friggebo lugna den arga och rädda folkmassan, till en majoritet bestående av svenskar med utländskt påbrå eller flyktingar. Debatten hettade till, Bildt svettades, Friggebo likaså. De kunde inte lugna massan som krävde trygghet och åtgärder för att stoppa rasismen och Lasermannen. Friggebo improviserade plötsligt genom att föreslå att de alla skulle sjunga We Shall Overcome tillsammans. Carl insåg det fullständigt absurda och skruvade mycket nervöst på sig. Tidigare hade Friggebo även kläckt ur sig "uppenbarligen finns någon tradition eller någonting annat som gör att kosovoalbaner är mer benägna att snatta och stjäla cyklar och tvätt".

Friggebo var i princip från denna dag död inom den svenska politiken på högre nivå. Även svenska politiker kan få hjärnsläpp, men det här är nog det mest "imponerande" i modern tid. Herregud...

Dilba får hjärnsläpp på flygplats

Dj:n och artisten Dilba har man inte hört mycket om de sista femtio åren. Men i somras kom hon på tapeten igen när hon skulle flyga med ett amerikanskt flygbolag till Las Vegas. Hon stoppades i säkerhetskontrollen och fick frågan var hon skulle resa: -"Vad tror du? Jag ska spränga flygplan", kläcker Dilba ur sig. En modernt och klassiskt hjärnsläpp i en mycket prekär miljö av en grå mus som visade sig vara en fullständig rock´n´rolltokfransa.

Ringo och Paul puffar och springer flera mil i öken

Ringo Starr och Paul McCartney behöver ingen närmare presentation. De har dessutom knarkat en del under sina tidigare år i The Beatles, men rock´n´roll myterna är inte lika tunga jämfört med exempelvis The Rolling Stones. Kan säkert handla om att pop och droger inte anses vara lika coolt som rock och droger. Nåja. Hur som helst. Under en inspelning av en kortfilm/video med The Beatles i öknen (under deras tidigare år) så har Ringo avslöjat i en dokumentärfilm om bandet som BBC gjort att det puffades en hel del. Ringo och Paul hade puffat så pass att de hade energi likt två tonåringar med ADHD på speed. De skrattade och tog sig en spontan löptur i sina pråliga dräkter under inspelningen. Efter nån timme började puffröken skingras och de kvicknade till. De hade då lallat flera mil ut i öknen, höga som Eiffeltornet, utan större eftertanke. Inspelningsarbetet försenades och det tog timmar innan Ringo och Paul hittades. Tokfransar.

Ricky Bruch söker upp en aktiv vulkan för spänningens skull

Skalan slår i botten när ännu en svensk idrottsman äntrar bloggen. Ricky Bruch slog igenom med dunder och brak i mitten av 60-talet. Hans huvudsakliga grenar var kula och sedermera diskus där han hamnade i den yppersta världseliten i början av 70-talet. Han var en färgstark profil under sin aktiva period och även efter med en vilja av stål och egensinnighet som slår dagens idrottare med hästlängder. Ricky har själv sagt att han älskar adrenalinkickar. Så pass att han reste till Island i samband med Vulkanutbrottet på Hemön (1973 skedde ett kraftigt utbrott på Hemön, en av Vestmannaöarna, varvid 5.000 människor fick evakueras och hamnen förstördes). Man försökte stoppa ärketokfransen Ricky när han skulle ta båten över till ön men utan framgång. Ricky hade bestämt sig. Han skulle uppleva det kraftfulla vulkanutbrottet på plats. Han sa själv: - Du kan inte föreställa dig känslan; när jag lade handen mot marken var det som om jorden hade en lunga... Och jag låg i ett skyddsrum när orkanen Andrew drog förbi och då var det som om 300 tåg och 500 bussar kom rusade. Då var jag rädd, sa han. När idrottskarriären började gå knackigt extraknäckte han med att skriva dikter, medverka i gladporrfilmer, skriva egna porrnoveller. Han hävdar också att han konsekvent genom hela sin karriär ätit kopiösa mängder dopingmedel. Han fick också otroligt nog en roll som rövare i Ronja Rövardotter (enligt myten så var orsaken till varför han inte hade några repliker där att han inte hade lust eller ork att lära sig dom). Idag är han ett praktoriginal som bor i Skåne och svamlar om allt möjligt konstigt. En tokfrans värd att minnas.

Frank Andersson - Kuken måste ha sitt

1956 föddes en av Sveriges främsta brottare i Trollhättan. Frank Andersson. Han är lugnt även en de mest egensinniga karaktärerna i svensk sporthistoria. Han vann junior-VM 1973 och 1975 och därefter 4 EM-guld (1976, 1978, 1979, 1981), 3 VM-guld (1977, 1979, 1982) och brons i OS 1984, allt i grekisk-romersk stil. 1977 tilldelades han Svenska Dagbladets guldmedalj. Han var kung helt enkelt. Men det spelar ingen roll hur mycket han vann i detta sammanhang. I min blog är han en given tokfrans. Under OS 1984 i Los Angeles, där Frank var ett av de stora medaljhoppen, försvann han spårlöst. Ingen visste var han var. Några dagar senare gled Frank tillbaka från Las Vegas i en cabriolet. Frågorna haglade om vad han höll på med. Frank svarade med det numera mycket klassiska citatet: -Kuken måste ha sitt. Frank har fått många andra sköna infall. Bland annat varit med i tävlingar i rysk roulette (och riskerat sitt liv), kört ner en sportbil i en pool på en sponsorfest och genom detta grovt förolämpat och punkterat samarbetet. Han har också gett bort en OS-medalj på fyllan till en taxichaufför. Idag finns ingen som Frank i svensk sport. Inga tokfransar, bara stela, tråkiga sportsmän. Mer tokfransar i svensk sport!

Björn Borg fixar in sig själv på PLO:s dödslista

Även svenskar kan tokfransa till det ibland. Jag kan dock för hela friden inte riktigt förstå hur det kom sig att Björn Borg 1973 fick för sig att posera vid Döda havet i Israel iklädd en israelisk militär-uniform och med en UZI-kpist hängande över ena axeln! Hans ogenomtänkta idé provocerade självfallet en hel del, framförallt PLO vilka förde upp honom på sin dödshotlista. Ingemar Alverdal, Björns personlige rådgivare, lyckades dock mirakulöst förhandla bort Björn från listan. Där hade tokfransen Björn turen på sin sida.
Tyvärr har jag inte bilden i digitalt format men jag har den hemma i ett urklipp. Ska försöka få in den på bloggen framöver.

Läs mer: http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,183769,00.html

KLF skjuter med k-pist på publiken

Ett av de skogstokigaste banden under tidiga 90-talet kan nog anses vara KLF. Deras idéer var inte helt konventionella och det var väl knappast någon som fattade nåt av vad de ville göra eller gjorde.

The KLF bildades några dagar efter nyår 1987, då under namnet The Justified Ancients of Mu Mu (De Rättfärdigade Äldste från Mu), förkortat The JAMs. Medlemmarna Bill Drummond och Jimmy Cauty, två män i trettioårsåldern, var fruktansvärt trötta på rockmusik och ville göra nåt nytt. Jimmy Cauty var tecknare och musiker med ett förflutet bland annat i grupperna Brilliant och Zodiac Mindwarp and the Love Reaction. Bill Drummond var också musiker, hade gjort en soloskiva, spelat i gruppen Big In Japan, hade jobbat som talangscout på skivbolaget WEA och varit manager åt grupperna Echo and the Bunnymen och The Teardrop Explodes.

På The JAMs första skiva, 1987: What The Fuck Is Going On?, fanns låten The Queen And I som samplade stora delar av ABBA:s Dancing Queen. Detta uppskattades inte av ABBA, och The Jams beordrades att dra tillbaka skivan. Cauty och Drummond begav sig då till Sverige i Jimmy Cautys polisbil för att reda ut skiten med Björn och Benny. De fick inte tag på nån i ABBA och resan slutade med att de eldade upp de exemplar av skivan som de hade med sig på en åker någonstans i Sverige.
Vid midsommar 1991 åkte KLF till Jura vid Inre Hebriderna för att fira sommarsolståndet. Med sig tog de ett gäng musikjournalister från hela världen. Journalisterna transporterades dit med tåg, buss, helikopter och bilfärja och hade ingen aning om var de kommit. När färjan lade till vid stranden fick journalisterna stämpla in i Mus passkontroll och sedan påkläddes de gula rockar, ställdes upp på led och vallades runt över ön ropandes "Muuu, Muuu". Det hela filmades och gavs senare ut som kortfilmen The Rites Of Mu: Summer Solstice. Kvällen avslutades med ett rituellt eldsoffer.

Året efter hade bandet fått en klockren idé, tyckte de själva. På det årets Brit Awards-utdelning, den engelska motsvarigheten till Grammis-galan var deras plan att stycka ett får på scenen, kasta ut köttet och inälvorna i publiken och hälla blodet över de närmaste bänkraderna. Men det blev inte av. Extreme Noise Terror som skulle vara deras kompband under galan vägrade. KLF fick nöja sig med att skjuta med k-pist in i publiken (lös ammunition, men äkta vapen!) och slå sönder sina instrument. Fåret dumpade de senare utanför det hotell där Brit Awards-festen hölls, tillsammans med skylten "Jag dog för din skull. Smaklig måltid."

Läs mer om The KLF

http://montecarlomillionspoker.blogspot.com/2007/04/klf-feat-rammy-wynette-justified.html

James Brown i direktsänd biljakt

James Brown - The Godfather of Soul och The Hardest Working man in Showbusiness dog på julafton förra året, 73 år gammal. Det är överflödigt att nämna hans betydelse för musikhistorien. Han bedöms, förutom att ha revolutionerat musiken, vara den mest samplade artisten någonsin (Funky Drummer är låten). Han föddes på en bordell i Augusta och fick tidigt tjäna sitt levebröd som skoputsare och på bomullsfälten. Vid sidan om musikkarriären kantades James Browns liv av alkohol, droger och hustrumisshandel. Han har dömts till ett sexårigt fängelsestraff, fått sina däck sönderskjutna av polisen i en biljakt och gått på seminarium hög på PCP och beväpnad med hagelgevär. 1988 greps James Brown högre än högst på droger av polisen efter en biljakt genom flera delstater. Han dömdes till två och ett halvt år fängelse och släpptes 1991. Jag minns det där än, jag såg biljakten på CNN live 1988. Vilken lirare och tokfrans av rang.

Se ett animerat inslag om biljakten

http://www.youtube.com/watch?v=o81YpeGLUas

Strindberg försöker skapa guld

August Strindberg var en mycket produktiv man. Till skillnad mot dåtidens stora litterära giganter hade han dock ingen stor fanskara som följde varje steg han tog. Han var alltför impulsiv och man kunde aldrig veta var man hade honom. En av hans mest spektakulära perioder var när han inledde sina alkemiska experiment under sin psykiskt instabila period i Paris. Han avfärdade det nyligen upptäckta periodiska systemet och idén om grundämnen och försökte bevisa att de olika grundämnena gick att "transmutera" till varandra. Han utförde sina experiment hemma i bostaden utan skyddsutrustning och försökte bl.a. framställa guld; vid ett tillfälle lyckade han framställa kattguld av järn och svavel och trodde sig ha framställt riktigt guld. Strindberg utsatte sig själv för olika kemikalier och 1895 ledde det till en hudsjukdom som slutade med en sjukhusvistelse. Hans kemiska spekulationer avfärdades kategoriskt av en enig kemistkår, bl.a. The Svedberg: "Vad som är riktigt däri, är icke nytt, och vad som är nytt är icke riktigt".

Phil Spector och hans pickadoller

Phil Spector är given i kategorin "Weirdos" här på min blog. Mer mytomspunnen musikproducent får man leta efter. Phil Spector föddes 1939 i Bronx och blev känd för "the wall of sound", stora ljudmattor i produktionen. "Sången är inte det viktigaste", säger Spector. Han jobbade tidigt med Lee Hazlewood, Ben E. King och The Ronettes och fick enorma framgångar på listorna världen över. Han har även producerat The Beatles och Tina Turner. Under 70-talet finns några riktigt sköna berättelser om hans förkärlek för vapen i studion. När John Lennon spelade in skivan Rock´n´Roll så dyker de första pistolhistorierna upp. Vid det tillfället fingrade han bara med pickan. När Leonard Cohen var i studion och spelade in Death of a Ladie´s Man så riktade Spector en laddad pistol mot stackars Cohens huvud. Och när Ramones spelade in så utsattes basisten Dee Dee Ramone för hög stress då Spector bestämde hur han skulle spela basslingorna genom att dirigera med en skarpladdad revolver.
Ronnie Spector, fronfigur i The Ronettes, var gift med Phil fram till 1972. Hon har sagt att det fanns en guldkista med glaslock i källaren där Phil lovat att hon skulle hamna om hon lämnade honom. För tillfället pågår rättegången mot Phil Spector (den startade 2003) för mordet på Lana Clarkson. Hon hittades ihjälskjuten i hans herrgård i Kalifornien samma år. Om Spector fälls riskerar han livstids fängelse.

Marvin Gayes pappa pangar loss

Legendaren Marvin Gaye, en av de allra mest inflytelserika artisterna inom soulgenren, gjorde odödliga plattor under det tidiga 70-talet. What´s Going on? och Let´s Get it on är två av dom. I slutet av 70-talet brottades dock Gaye med drog-, skivbolags- och ekonomiska problem men lyckades skärpa till sig och släppte den personliga och egenkomponerade skivan Midnight Love (med superhiten Sexual Healing) och fick två grammis. Han var tillbaka på mattan med besked. Men drogproblemen fortsatte och nu även de psykiska. Han flyttade hem till föräldrarna, isolerade sig och pratade frekvent om självmord. Den lynnige fadern, Rev. Marvin Pentz Gay, var möjligtvis avundsjuk på den uppmärksamhet modern gav sonen och grälen avlöste varandra. Bakom låg djupa konflikter som gick långt tillbaka i tiden. Vid det sista grälet (om ett borttappat dokument) slog Marvin Gaye för första och enda gången ner sin far och drog sig sedan tillbaka i sitt rum, förvirrad och hög. Fadern, oerhört förödmjukad, hämtade helt sonika en revolver och gick in och pangade loss. Marvin Gaye dog dagen före sin 45-årsdag. Fadern dömdes till sex års fängelse men frikändes då man hittade en allvarlig hjärntumör. Han dog 1998 på ett ålderdomshem i lunginflammation. Familjetragedi på hög nivå...

Klaus Kinski retar allt och alla

En av tidernas mest lynniga tokfrans måste vara Klaus Kinski (hette från början Klaus Günter Karl Nakszyński och föddes 1926 i Sopot, Tyskland. Han dog 1991 i Lagunitas, Kalifornien, USA.
Kinski blev mest känd som skådespelare i Werner Herzogs filmer. Ett av de mest kritikerrosade av deras samarbeten är Fitzcarraldo, en pompös film om en man som får för sig att bygga ett operahus mitt i Amazonas djungler. Fitzcarraldo vill genom handel med gummi få loss pengar till projektet, som dock misslyckas kapitalt. Filmen bygger på en verklig historia. Kinskis rollgestaltning är kraftfull och intensiv, i Fitzcarraldo liksom i många andra filmer. Kinski sparade aldrig på krutet, spelade gärna över och levde sig fullständigt in i rollerna.
I början av 1970-talet hade Kinski en kontroversiell och omtalad föreställning där han påstod att han var Jesus. Kinski var lynnig och blev alltid arg under filminspelningar och orsakade därför flera katastrofer. Werner Herzogs dokumentärfilm Min bäste ovän handlar om deras samarbete och om Kinskis aggressionsproblem. Under Fitzcarraldo var Kinski en riktig pain in the ass och blev ovän med allt och alla. Infödingarna från Amazons, vilka var statister i filmen, erbjöd Herzog på fullt allvar att mörda Kinski. Herzhog säger i dokumentärfilmen att om han inte hade behövt honom för att filma klart scenerna så hade han accepterat erbjudandet.

Det finns otaliga bevis på när Kinski blir fullkomligt vansinnig under TV-intervjuer och kallar journalister allt från mongo till apor. Kinski nyttjade gärna droger och såg sig själv som ett missförstått geni. Vilket han säkert var.

Se en skogstokig Kinski och hör regissören Herzog berätta om honom i ett klipp ur Min bäste ovän. Obs! På tyska.
http://www.youtube.com/watch?v=75ADI9p2wHY

Elvis som FBI-agent

Elvis skrev 1970 ett mycket svårläst och knaggligt brev på American Airlines brevpapper till den dåvarande presidenten Richard Nixon (det måste ha varit en gropig flygning, eller så hade Elvis fått i sig några järn för mycket). Morgonen därpå knackade Elvis personligen på i Vita Huset och bad att få träffa presidenten. Det gick naturligtvis inte så där direkt, inte ens för Elvis Presley. En febril aktivitet vidtog och läget analyserades av Nixons medarbetare, som snabbt kom fram till att ett möte skulle vara bra. På eftermiddagen fick så Elvis tillfälle att besöka Ovala Rummet och skaka hand med presidenten och de förde ett samtal om utvecklingen i landet och Elvis möjligheter att göra insatser mot narkotika. Han erbjöd sig att bli en "federal agent at large" och uttalade sin skepsis mot den tidens vänsterextremister som SDS och Svarta Pantrarna. Han uttryckte också sitt ogillande av knarkkulturen och hippierörelsen och underströk att han - Elvis - på ett helt annat sätt än presidenten skulle kunna tala till ungdomen om knarkets fördärvlighet än vad "etablissemanget" kunde göra. Elvis förklarade också hur mycket han gillade presidenten och överlämnade några signerade porträtt av sig själv och en Colt-revolver. När Elvis lämnade Vita Huset omfamnade han Dick. Vid samtalet med presidenten passade Elvis på att ge en känga till konkurrenterna i pop-världen, The Beatles. Inte nog med att de hade knarkat, de hade rest på turné till USA och sedan tagit med sig alla pengarna de tjänat hem till England utan att göra något för Amerika, tvärtom hade de snarast bedrivit anti-amerikansk verksamhet. Underförstått spenderade i alla fall Elvis sina pengar mest på amerikanska företag som gav sysselsättning åt amerikanska arbetare.

Läs Elvis originalbrev

http://www.elvis.com.au/img/pdf/doc1.pdf

Keith i SA-uniform hotar Mick

Det finns inget skönare än tokfransar. Nöjesguidens senaste nummer tar upp några sköna sådana, exempelvis GG Allin, Nick Drake, Phil Spector m fl. Men de glömde allas vår Keith Richards. Under en fest i swinging London under de vildaste åren med Stones så var Mick och Keith rejält partysugna tillsammans med andra delar av musikvärldens partyprissar. Lennon var säkert där, det var en festprisse av kaliber. Hur som helst. Under festen försvinner plötsligt Keith och är borta ett bra tag. Ingen har noterat detta nämnvärt. Men hans återkomst missas inte av nån. Speciellt inte Mick. För in på festen stormar Keith i toppform iklädd en SA-uniform! (nazistuniform) viftandes med en skarpladdad Luger (det vapen som SS- och SA-officerarna bar och gjorde nackskott med). Han pratar osammanhängande och hotar Mick med den skarpladdade pistolen. Panik och tumult utbreder sig på festen. Till slut lyckas Keith lugnas ner och han sover ruset av sig. Keith hade då festat i flera dagar i sträck, något som inte var ovanligt för honom. Mick frågade varför han gjort detta och var i hela friden han fått tag på en original SA-uniform och en laddad Luger. Keith har ingen aning om hur det gått till och minns inget. Inga svar kommer fram. Mick var aningen stressad över denna händelse några år efteråt.

Styx

Den 16:e juli åker jag till Parga. Eftersom jag är en sucker för historiens vingslag så kommer jag självfallet besöka Styx. Inte det gamla hårdrocksbandet utan floden i den grekiska mytologien som uppfattades som gränsen mellan livets och dödens riken. Färjekarlen Charon förde här de döda med sin båt över floden Styx till Hades. Den döde som skulle över skulle ha en Obol, ett mynt, under tungan annars hamnade denne i Limbo, ett evigt tillstånd mellan döden och livet. Akilles döptes även här enligt mytologin av sin moder, gudinnan Thetis och gjorde honom osårbar. Men då hon höll honom i hälen så missades den.
Därför dog Akilles när han under det Trojanska kriget träffades av en pil i den. Uttrycket Akilleshäl kommer från denna händelse.
Det ska bli spännande. Enligt sanna intygelser är det iskallt i vissa delar av Styx, trots att det är asvarmt i Grekland. Jag har köpt nya badshorts så jag är redo att testa.

Hatshepsut. En av Egyptens ytterst få kvinnliga härskare har identifierats.

När jag var liten så var min dröm att bli arkeolog. Jag älskade såklart Indiana Jones filmerna och tänkte faktiskt börja läsa arkeologi vid Uppsala universitet ett tag (det blev litteraturvetenskap istället). När jag var i Israel och Egypten under tio månader så hade jag chansen att bli volontär på en utgrävning. Men jag bangade. Dock har jag varit i Konungarnas dal, vilket gör detta fynd än mer spektakulärt för mig.

Nu har i alla fall ett fynd i Egypten gjorts som anses vara det största sedan fynder av Tutanchamons mumie. Hatshepsut är det nya fyndet i Konungarnas dal. Och det är inget dåligt fynd. Hennes mumie har länge funnits i arkeolernas händer men först nu har man insett vem det egentligen är. Farao Hatshepsut regerade mellan 1490-1468 f.Kr. Hon tillhörde den artonde dynastin och tidsperioden Nya riket.
Hatshepsut var dotter och enda barn till kung Thutmosis I och hans förste gemål Aahmes, och ingick sedermera äktenskap med trontillträdaren och halvbrodern Thutmosis II. Denne avled dock snart utan att något barn av manligt kön fötts. Hatshepsut inledde då ett "medregentskap" tillsammans med ett barn (senare Thutmosis III) till en av Thutmosis II:s bihustrur. Hatshepsut krönte så småningom sig själv till farao och kom att inneha denna titel ända fram till sin död 1468 f. Kr.
Hatshepsut bar i ikonografin alla de (manliga) attribut vilka hörde till kungaämbetet, såsom lösskägg, kilt och krona. Det var otroligt ovanligt att kvinnor kunde vara faraoer eller härskare. Cleopatra var en annan och kanske mer känd.
Hennes svärson som blev farao efter hennes död raderade bort nästan allt som hade med hennes namn att göra, vilket fick som resultat att man under lång tid inte visste att det funnits en kvinnlig farao. Men nu vet man. Och snacka om att det är coolt.

Gös - en finfin fisk

Jag fiskade mycket som barn och tonåring med framförallt min storebror och morfar. Fiskade även mycket själv eftersom jag ett tag bodde hela somrarna på landet i Västmanland. Det fanns några finfina tjärnar och nån sjö där. Ädelfiske blev det mest med morfar och under en femårsårsperiod åkte pappa, jag och mina bröder upp till Ljungan varje sommar, utmärkt ädelfiskeställe. När jag kom till Stockholm så var det utelivet och musiken som hägrade. Men de sista åren har jag tröttnat på det och hittat tillbaka till naturen. Som jag tidigare nämnt här på bloggen så sticker jag och fiskar med två kompisar, Håkan och Micke, nu i helgen. För andra året i rad sticker vi till Åland. Förra årets resultat blev cirka 60 gäddor på två dagar. De sista åren har vi alltmer teoretiskt satsat på och vill ha gös. Men gösen är lite annorlunda än exempelvis gäddan. Annat beteendemönster och gillar andra platser.
Jag ska köpa lite specialgösdrag och annat smått och gott inför den här trippen. Jag misstänker starkt att jag hade en på vid Tyresö förra året. Den var rätt stor, kanske 4-5 kilo, men betedde sig helt annorlunda än exempelvis en gädda, öring eller större fisk. Inga grova knyck, den gick bara som ett tåg på botten och drog lina utan problem. Men när den närmade sig båten blev det holabaloo och den slet sig till slut eftersom min slirbroms på spöt var för tajt.
Åland och gösen. Om två dagar kommer vi.

Gösen är en abborrsläkting men mer långsträckt och storvuxen än abborren. Den blir upp till 1 m lång och kan väga upp till 15 kg. Gösen tillhör slätternas och låglandets vattensystem. Den föredrar varmt, grumligt och näringsrikt vatten i ofta större och grundare sjöar. På sommaren är den mest nattaktiv, då den har bra syn och jagar genom att överraska bytet. Dagtid ser den dock dåligt och gömmer sig mest. Som vuxen är den en glupsk rovfisk. Under goda förutsättningar växer gösen fort och kan efter fyra år ha nått en vikt på 1 kg och vara 40 cm lång. Hanen vaktar rommen efter leken på våren. Gösen är en ekonomiskt viktig fisk då den är lättfiskad hela året och också håller en bra kvalité hela året. Den är också en mycket uppskattad sport- och matfisk. Det svenska sportfiskerekordet är 12 kilo.

Filmiska mästerverk del 1: Brända av Solen

Ibland har man tillfällen när allt stannar till av ren hänförelse. En stor upplevelse helt enkelt. En av dessa inom filmens värld är den ryske regissören Nikita Michalkovs "Utomlyonnye solntsem" eller "Brända av Solen" ifrån 1994. Såg den första gången under filmvetenskapen här i Stockholm och tyckte den var lite pretto först men längre in i filmen hände nåt. Om det var nån av de magnifika skådespelarprestationerna, en replik, en scen, en vinkel eller musik eller allt i kombination vet jag inte. Nåt var det i alla fall.
Filmen handlar om Stalintiden. Överste Kotov (spelas av Nikita Michalkov själv) är nära vän med Stalin och högt ansedd militär. Han spenderar sommaren med sin fru och dottern (spelas av Michalkovs riktiga dotter) på landet. Idyllen breder ut sig. En gammal vän till familjen dyker plötsligt upp på besök och charmerar alla. Men stämningen har förändrats, balansen har rubbats. Och jag tror det är här jag fastnade för filmen. Känslan är mycket lik den i Ibsens "Ett dockhem", en idyll som knakar i fogarna. Detta skildras genom ett magnifikt manus och nyanser i skådespelet som jag sällan sett maken till. Det subtila i såväl bild som manus skapar en nervig stämning men låter en bara ana oron utan att förstå vad det är som sker. Förräns mot slutet då allt klarnar.
"Brända av Solen" vann Oscar som bästa utländska film och otaligt fler priser på filmfestivaler världen över. År 2000 var den också den mest distribuerade filmen i världen som kom från ett östland. I Stockholm gick filmen oavbrutet i nästan fem år på de alternativa biograferna.
Men för mig spelar det ingen roll hur många priser den vann, det väsentliga för mig är att det är en av de bästa filmer jag sett.

Ted Åström, Johnny Cash och Åland

Nästa helg bär det av till Åland för fiske. Havsöring, storgädda och gös hoppas jag blir aktuellt. Samma helg är det Johnny Cash tribute i Bastö (där var jag förra året och fiskade, vi fick cirka 60 gäddor på två dagar då!). Ted Åström är Johnny Cash. My god! Ha, ha. Det där grejen måste såklart besökas, Ted Åström var ju "olyckan" i Trazan och Banarne för tusen år sedan och även sliskig reseledare i första Sällskapsresan. Enligt rykten så är han även usel ståuppartist. Det kan bli nåt där på Åland. Men mest av allt hoppas jag få en gös för första gången i min fiskekarriär.

När historia och nutid möts - Lauren Bacall

För ett antal år sedan hade jag förmånen att få träffa skådespelerskan Lauren Bacall på en filmfestival. Jag passade även på att ta hennes autograf. I det här mötet med henne så stannade tiden. Inget annat fanns. Hon är en av de få som lever från den gamla Hollywooderan (kanske pga hon var så pass ung när hon gjorde entré där) och hon var ihop med en av de största legenderna inom film. Humprey Bogart. Bacall är känd för "the look", hennes signum. Hon berättade i en biografi som jag läst att denna look uppkom eftersom hon var så otroligt nervös i början av sitt skådespeleri att hon bet sig i läppen när hon var i fokus för att det inte skulle synas att hon skakade.
Under mitt möte med henne berättade hon om vad Humprey gillade mest av allt. Han älskade Debussy och njöt till fullo av att sitta i deras lägenhet i mörkret och se ut över New York lyssnandes på just Debussy. Då hittade han lugnet.

Humprey fick sedemera strupcancer och vårdades ömt av Lauren fram till den oundvikliga döden 1957. Lauren berättade också om när hon var med vid inspelningen av Afrikas Drottning och där badade med Katharine Hepburn. Det säger ganska mycket vilka filmhistoriska ekon som genom Lauren Bacall får liv.

Finnar med pondus del 2: Olavi Virta

Olavi Virta (hette fram till 1926 Oskari Olavi Ilmen) var en finsk sångare, ofta ansedd som kungen av finsk tango. Han spelade genom åren in 600 sånger och förekom flitigt i film- och teaterproduktioner. Många av hans sånger är odödliga klassiker i Finland sedan länge och några av hans mest uppskattade sånger är "Punatukkaiselle tytölleni", "Ennen kuolemaa" och "Täysikuu". Han vann flera guldplattor men karriären tog slut 1962 då han arresterades för rattfylla och hånades därefter som "Den sjungande köttbullen" (märk väl parallellen till Thomas Brolin, vår hjälte från fotbollsVM-94, som plufsade på sig och hånades i media). Virta blev alkoholiserad och dog utfattig 1972, 57 år gammal. Men han lever kvar som tangokungen i många finska hjärtan.

Den finska tangon har starka inslag av foxtrot till skillnad mot den spanska. Och den äldre finska tangon handlar textmässigt ofta om tiden vid andra världskriget, då Finland drabbades väldigt svårt i krig mot ryssar såväl i som inbördeskrig eller det s.k. frihetskriget 1918. Den finska tangon och Olavi Virta satte ord på denna generationen finnars traumatiska upplevelser under den blodiga tid som krossade såväl familjer som landet självt.

Lyssna på Olavi Virta här: http://www.myspace.com/tangovirta

Finnar med pondus del 1: Aki Kaurismäki

Finnar har rykte om sig att vara egensinniga och envisa. Den finske filmskaparen Aki Kaurismäki är utan tvivel en. Genom åren har han bojkottat flera filmfestivaler där han varit nominerad. En av de
bojkottade var New York Film Festival 2003, då hans iranske
regissörsvän Abbas Kiarostami nekades visum för att få komma in i USA. Kaurismäkis klockrena motivering var då:

"Not with anger (which has never brought anything good), but with deep sorrow, I received the news that Abbas Kiarostami, a friend of mine and one of the world's most peace-loving persons, is prevented from participating the New York Film Festival because, being a citizen of Iran, he was refused a visa. I had also been invited to the festival, which is one of the best in the world. Under the circumstances I, too, am forced to cancel my participation - for if the present government of the United States of America does not want an Iranian, they will hardly have any use for a Finn. We do not even have the oil. However, what concerns me more is that if Abbas Kiarostami is being treated like this; what will happen to nameless prisoners? I consider the Geneva Convention as the last hope of mankind, and as a private citizen on Finland, I accuse the Government of the United States of violating it."

Nattkubb

Jag fyllde år i torsdags. Firade den kvällen med Anneli, tårta och mousserande vin i en park nära Ljudarn i Bromma. Fantastiskt trevligt. Vi tog några öl på hotellet efteråt. Väldigt trevligt det också. Och igår ställde jag till med fest med väldigt kort varsel vid dammen i Olovslundsparken. Oväntat många kom och tog sig tid, trots att jag var så sent ute. Pizza, quiz, vin/öl/bål och kubb. Det var en otroligt varm och fin dag och värmen var kvar långt in på natten, så vi spelade kubb långt in på småtimmarna. Var för övrigt grymt impad av maratonlöparna som sprang Stockholm Marathon på dagen. Zimbabwekillen som vann hela skiten för andra året i rad hade aldrig sprungit ett så jobbigt lopp, sa han knappt hörbart efteråt. Han kräktes på prisutdelningen. Det gjorde inte jag idag eller nån annan på min fest, trots den inte helt oansenliga mängden eldvatten som förtärdes.

On the Sunny side

Jag har en fransk balkong. Ingen riktig. Men med lite vilja kan det bli riktigt trevligt ändå. Från 11 till cirka 14 så är det sol där. Och ett stort dominerande, lummigt träd med några mindre runt omkring. Några kraxande skator lever om ibland, men det gör inget. Inga bilar och inget folk. Då är jag nöjd. Jag har suttit hela våren och sett trädet få blommor och sedan blad. En fantastisk upplevelse. Jag är helt enkelt jäkligt nöjd med denna baksida. Trädet och jag har pluggat, lektörsläst fantastiska musikbiografier och druckit kaffe tillsammans. Tack, trädet.

Va fan har hänt med katterna?!

Att katter har små huvuden visste jag,
men nu jävlar har det gått för långt!

Frisbeegolf

Jag har blivit biten igen. Av frisbeegolf. Eller fattigmansgolf som det kallas. Mina armar är inte så starka, jag kastar inte särskilt långt och det går väl sådär. Men jag är rätt bra på att sikta. Var i Eskilstuna för nån helg sedan och hälsade på min gamle vän Jörgen som visade mig lite tricks på frisbeegolfbanan där. Snart bär det nog av igen till Tensta och den superba banan där igen med grabbarna. Ola är kungen. Ricko är nr två. Men jag ska banne mig ge dom en sjuhelvetes match inom kort.

Borlänge i ett nötskal

Jag kommer ursprungligen från Borlänge i Dalarna. Där skjuter vi gevär från verandan. Helt i enlighet med alla fördomar om denna stad. Jag är för övrigt en mästerskytt. Har tävlat i bågskytte som ung och har guldkrans i skytte från lumpen. Men jag skjuter inte på nåt levande. Bara döda ting. Jag sköt dock en tjäder av misstag och en jätteliten fågel med en hemmagjord pilbåge i 10-årsåldern. Jag var knäckt i flera år över detta. En gång sköt jag mig själv i ögat med gummisnodd av misstag. Såg inte på flera timmar. Det var efter tjäder/minifågel episoden. Det var inte mer än rätt.

Bästa konserterna

Att sätta ihop en lista på de bästa konserter man sett är inte lätt. Har sett ett antal hundratal konserter genom åren. Säkerligen minns jag inte alla. Listan är inte detsamma som vilka band jag håller högst genom tiderna, utan konserter när allt varit i perfekt symbios - mitt humör, min tillgänglighet till bandet, bandet självt och magin runt omkring speltillfället. Roskildefestivalen är den festival som gett mig flest stora upplevelser.

1. Suede på Roskilde, mitten av 90-talet
2. Nick Cave på Roskilde, mitten av 90-talet
3. Stoneroses på Fryshuset början av 90-talet
4. Tindersticks på Lollipop -97 + Munchenbryggeriet 2002
5. PJ Harvey på Roskilde, mitten av 90-talet
6. Mazzy Star på okänt ställe 1996
7. Depeche Mode på Globen runt 1987
8. Luna på Studion runt 1998
9. Pulp på Lollipop i mitten av 90-talet
10. Cocteau Twins, Roskilde runt 2000
11. Ride på Fagerstarocken runt 1993
12. Portishead på Vattenfestivalen runt 1998
13. Flaming Lips på Roskilde 2000
14. Gene på glömt ställe 1996
15. Bear Quartet på Studion runt 1997
16. Manu Chao på Roskilde runt 2001
17. Oasis på Hultsfred runt 1993
18. Popsicle på Dalarocken runt 1992
19. Primal Scream på Hultsfred runt 1992
20. The Cure på Roskilde runt 1998
21. Kent på Lollipop runt 1994

Mina perioder av viktiga band - Del 2

Slutet av 80-talet
Morrissey hade gjort storstilad entré i mitt liv. Det kändes som han talade om vad jag tänkte. Självfallet var jag tvungen att utforska The Smiths mer än vad jag tidigare gjort. De hade ju splittrats, det visste jag. Och det hände medans jag lyssnade på Depeche Mode och synt för fulla muggar. Jag lånade Strangeways, here we come på Borlänge bibliotek (CD hade nu kommit). Jag lånade massa fler skivor också. Det här var julen 1987, tror jag. Jag gjorde inget speciellt under jullovet utan var hemma och softade på pojkrummet. Jag hade tråkigt. Lyssnade på skivorna om och om igen. Plötsligt sa det klick! Precis som med Depeche Mode. Jag kom in i den värld som The Smiths skapade. Allt föll på sin plats. När biblioteket öppnade igen efter lovet så lånade jag alla The Smiths skivor och julaftonen tog inte slut på många år. Samtidigt började nåt annat dyka upp från Manchester. Manchesterpop. Det första banden som visade att nåt var på gång för mig var Charlatans, Happy Mondays och Stoneroses odödliga Fool´s Gold. Min dåvarande flickvän Karolina och jag tog oss till min andra konsert i Stockholm. Jag var 17 år då. Stoneroses 1990 på Fryshyset. En av de viktigaste konserterna i mitt liv från den här tiden. Depeche 1987 i Globen var minst lika viktig. Karolina introducerade mig vid den här tiden också för Kate Bush. Jag började få rejäl smak för personlig musik. Det kallas kanske alternativmusik. Parallet med allt det här så lyssnade jag dock fortfarande på viss synt såsom Laibach, Nitzer Ebb och givetvis Depeche Mode och Smiths.

Tidigt 90-tal

Under den här tiden började jag leva musik mer och mer. Mycket hände här. Jesper Heed, Festivalgeneral för Peace & Love, och jag upptäckte tillsammans många bra band. Och han introducerade mig för mycket som jag tidigare inte vetat om. Vi upptäckte Mazzy Star, PJ Harvey och Suede samtidigt. En mörk värld av musik. En naturlig övergång för i alla fall mig, som läste Kafkaböcker och hade stött på mörkret redan i Depeche, lite i Smiths och såklart i Kate Bush. När Suede kom knockades såväl jag som Jesper på en gång, trots att vi inte visste hur vi skulle uttala deras namn. Under den här perioden började jag också min första period av att spela musik själv i bandet The Valeries och Suede satte standarden för våra kläder. Vid den här tiden åkte jag och Jesper också för första gången på Roskildefestivalen. Det skulle bli 8 gånger till. Jag fick se PJ Harvey, Nick Cave och många andra magnifika konsertupplevelser.

Jag startade även bandet Warehouse med Mattias, Martin och Sara. Lollipofestivalen var enormt skoj och där såg jag bra band som Pulp, Tindersticks, Prodigy och annat som jag inte minns idag. Tyvärr såg jag Stoneroses storstilade comeback där också och har nog aldrig varit så besviken som då på ett band.

På Vattenfestivalen i Stockholm såg jag Portishead. En av de konserter som jag fortfarande håller som en av de bästa jag sett. På samma festival fick jag också ynnesten att se J Mascis byta gitarr efter varje låt. Och Sonic Youth drog igång så tiden stod still.

Sent 90-tal

Jag flyttade till Stockholm 1996 för att läsa film efter en kort period på universitetet i Uppsala där jag läste litteraturvetenskap. Tiden i Stockholm blev en uppenbarelse och jag såg konserter, gick på klubbar, intervjuade favoritartister och levde musik i många år. En tid full av sökande och äventyr. Jag startade ett nytt band med Rickard, en ny kompis från Uppsala. Jag levde fortfarande musik. Och åkte på Roskildefestivalen och såg bland annat Bob Dylan för första gången. En av de klart sämsta konserter jag sett. Samtidigt är det här en period när musiken inte längre förklarar allt för mig. Jag börjar tröttna på livsstilen och vill skapa mer själv, något jag under ett antal år in på 2000-talet kom att göra med de fantastiska kollegorna i Spider & I.

2000-tal fram till idag

I början av 2000-talet upptäckte jag Bright Eyes, Ladytron och annat smått och gott.

Sedan många år tillbaka har jag slutat hänga på klubbar och konserter. Men mitt musikintresse är fortfarande stort, även fast jag inte behöver prata musik med andra längre. Jag njuter hellre själv och klarar mig utan livsstilen som jag levde förr. Band som jag idag gillar är Arcade Fire, Patrick Wolf, CSS och mycket annat. Musik är viktigt för mig, men inte en tillstymmelse till så viktigt som det var förr, då det i princip var på liv eller död. Och att definera mig själv genom vilka band jag lyssnar på har jag växt ifrån för länge sedan.

Mina perioder av viktiga band - Del 1

Idag, med perspektiv på mitt intresse för musik och alla band som betytt så oerhört mycket för mig så kan jag historiskt sett dela in detta i periodiska segment. Jag vet när det började. Och jag vet nog när det tog slut. Det var på Debaser för några år sedan. Men det är en lång historia fram tills dess.

1976-1979

Mitt första musikminne stammar långt bak i tiden. Nu pratar jag inte bara att ha hört en låt, utan första gången när en låt påverkat mig starkt. Jag åkte med pappa i vår vita Ford Taunus på 70-talet, jag var kanske 4-5 år eller nåt. Pappa hade ett kassettband och med på det fanns den låt som jag jämt ville höra i bilen. Hot Butter med låten Popcorn är mitt första och starkaste minne med musik. The Beatles var också ett första möte. När jag var liten så fanns bara två tv-kanaler. Jag gick inte på dagis som liten utan var hemma med mamma. Jag låg ofta och tittade på testbilden på TV2 och radio sändes samtidigt. She loves you med The Beatles spelades frekvent och var en stor hit. Och liten som jag var, och inte särskilt bevandrad i det engelska spåket, trodde jag att de sjöng Skellefteå, yeah, yeah. Pappa gillade nämligen hockey och Skellefteås klack sjöng nåt liknande.

Jag och min storebror Stefan bestämde oss för att köpa en skiva med The Beatles. För våra egna pengar. Vi köpte en skiva och spisade den varje dag hemma. När vi sedan stolt skulle visa upp den för vår morbror så skrattade han och avslöjade att det var ju inte alls The Beatles utan Simon and Garfunkel. Jag och brorsan var snopna. Men vi hade lärt oss att vi gillade Simon and Garfunkel.

Början av 1980-talet

Rakt över disk, Radio Luxemburg och Tracks var stora kanaler för alla oss på 80-talet att ta in musik. Musikvideos var sällan förekommande och MTV var nåt som få hade på den här tiden. Jag fick min första egna bandspelare när jag var 11, en händelse som var enorm och skulle sysselsätta mig i många år framöver. Jag lyssnade på musik på radiokanaler och spelade in låtar på kassettbanden något alldeles kopiöst. 80-talet bestod i det stora hela av olika fraktioner av musikälskare. Allätare, hårdrockare och syntare. Jag var en allätare till att börja med. Jag plöjde inte bara radion på musik utan min storebrors och pappas skivor, som mest bestod av mesig hårdrock eller Kicki Danielsson. Vissa grejer gillade jag. Exempelvis Saga, nån form av melodiös och skum rock. Men framöverallt tilltalade mig Howard Jones och det som jag i efterhand förstått var New Wave. Howard Jones kan hursomhelst anses vara min första stora idol. Men Spandau Ballet, Duran Duran, Nik Kershaw var väldigt förekommande och jag tapetserade mina väggar med posters på dom från tidningen OKEJ i pojkrummet. Vid den här tiden var jag cirka 10-12 år gammal. Madonna och hennes Get into the groove lämnade också ett stort avtryck hos mig.

Mitten av 80-talet

Det fanns några personer i Borlänge i min närhet som var viktiga för mig och vilka band som jag upptäckte under mitten av 80-talet. Målvakten i fotbollslaget IK Brage, som jag spelade i vid denna tid, hetter Johan Sandin. Likt mig var han ett stort fan av Howard Jones. Men han gillade också Depeche Mode lite. Jag hade hört dom men gillade mer Howards snälla och oskyldiga stil till en början. Sandin hade en kompis som var hardcore Depechare, tror han hette Henrik. Denne Henrik och Sandin ville övertyga mig om att Depeche var riktigt bra. Jag fick några skivor på kassett och lyssnade in mig. Efter några veckor störde jag mig inte längre på Dave Gahans sång utan kapitulerade helt och hållet. Depeche blev större än vad Howard Jones hade varit. Jag hade gjort mitt inträde till den mer kvalificerade synten och därmed positionerat mig på syntsidan i den totala majoritet av hårdrockare som fanns i Borlänge. Jag lyssnade även på tyngre synt, såsom Front 242, Nitzer Ebb och Laibach.

Nåt år efter min Depechekapitulation köpte jag och Mattias, min vapenbroder, en skiva som totalt skulle ändra min musikvärld. Viva Hate med Morrissey. Vi hade båda hört Smiths Girlfriend in a coma, men jag hade svårt för den. Året var 1988 tror jag. Samtidigt som allt detta lyssnade jag på all klassisk musik som jag kom över. Vivaldi, Brahms, Debussy, Mozart och Mahler. Jag plöjde genom alla. En sökandets väg hade öppnats på allvar.

Och jag började upptäcka väldigt mycket genom P3:s BOMMEN.

TV är TV - Fichtelius måste bluffa

Wallenbergs och Ordförande Persson är tecken på en ny stil av dokumentärer som SVT riktar in sig på. Om Wallenbergs var rätt så tam, men dock oerhört intressant, så är Ordförande Persson ord och inga visor. Men jag blir lite skeptisk. Persson framställs ju närmast som besatt av sitt uppdrag att rädda Sverige. Och hans utfall mot andra politiker är knappast censurerade av Fichtelius. Det är en ärlig dokumentär men man undrar ju verkligen om han inte hade mer att säga om Anna Lind, i det tredje avsnittet? Jag har svårt att tänka mig att han inte sa mer än det som vi fick se. TV är TV. Inte sanningen. Ingen media är den totala sanningen. Mer ett fragment av den. Det går att manipulera och att få fram vilken vinkel du vill. Och mediaklimatet idag kräver oftast nån form av spekulativitet. Jag blir mer och mer skeptisk till Fichtelius ju mer jag ser av Ordförande Persson. Och Persson lär ju vara fly förbannad när han sitter på torpet och ser det här nu.

Idag för skitlänge sen

22 mars 1895 är en stor dag i filmens historia. Bröderna Lumière satte då upp den första visningen av rörliga bilder med en inte tidigare skådad kvalitet för en publik. Tänk om de visste vad som hänt sedan dess. Hade de gillat Rocky VI? Hade de uppskattat Memento? Kanske hade de älskat Åsa-Nisse filmerna? Själv har jag missat de flesta bra biofilmerna som kommit i år, vilket är en hel massa. Får helt enkelt ta och skärpa till mig och masa mig iväg snart på nån film igen. Min samling av biobiljetter behöver fyllas på. Har i nuläget exakt 964 st. Det är för lite. Jag borde skämmas.

Man borde egentligen betala tittarna för att de ser på TV

Det ligger nåt i dessa ord från filmskaparen Jean-Luc Godard.

Tänk själv vad det egentligen är vi ser på TV ibland. Habermas kanske är mossig men det finns många poänger och samband mellan hur världen ser ut och vad vi matas med på TV.

Minisemester när jag vill

Jag är djupt inne i mig själv och ändå totalt medveten om min omgivning... Jag rör inte längre vid marken: jag rör mig genom luften, flytande. Stigningen är inte ett motlut, den är bara luft som är litet tjockare, och jag kan andas djupt och dra mig själv uppåt utan ansträngning.
Ett träffande citat från annan löpare. Jag har kört några löprundor i år, tufft och kallt när det varit is och snö men nu är det perfekt mark igen. Som jag har väntat på att isen ska försvinna. Jag har inget speciellt mål med löpningen egentligen förutom att få den där känslan av att försvinna, att glömma vardagen och stressen. Löpningen ger mig det. Dagens löppass förvånade mig själv eftersom jag utan bekymmer orkade 10% mer än sist. Jag har uppnått löparnas nirvana två gånger då jag kunnat springa hur länge som helst utan att bli trött. Jag är ingen elitlöpare men att springa två timmar utan att bli trött är en skön känsla och seger över ens egen kropp. Det kanske är ett mål att uppnå det där igen, när jag tänker efter. Vi får väl se om jag lyckas senare i vår. Om inte annat så ser jag fram emot många små minisemestrar under mina löppass.

Smaklöshet del 1 - British Airways

Leaving on a Jetplane av John Denver var en megahit under slutet av 60-talet. Denver dog ironiskt nog i en flygolycka i Kalifornien 1997, för övrigt det år som under det senaste årtiondet haft flest dödsoffer i trafikflygolyckor världen över. Smaklöst nog använde British Airways låten i en reklam för sig själva några år senare. Schysst.

Här kan du se Denver sjunga låten tillsammans med Cass Elliott 1972.

Idag för 33 år sedan - Harry Nilsson och John Lennon super till

Sångaren, låtskrivaren, skådespelaren och rumlaren Harry Nilsson blev mest känd för låten Everybody´s Talkin´, ledmotiv till John Schlesingers Oscarsbelönade och utmärkta drama Midnight Cowboy (1969). Men han var tillsammans med vännerna John Lennon och Ringo Starr även känd som en partykille utav rang i New York och Los Angeles under 70-talet. Idag, för exakt 33 år sedan, slängdes Nilsson och Lennon huvudstupa ut från Los Angeles Troubador för att ha häcklat komikern och sångaren Tom Smothers. Vinglandes utanför klubben blev de båda, som alltid när Lennon var med, inblandade i fylleruffel med en fotograf. Harry ägde en lägenhet på Park Lane i London. I samma lägenhet dog sångerskan Cass Elliott i gruppen The Mamas & the Papas i en hjärtattack 1974, endast 32 år gammal. 1978 avled även The Who´s trumslagare Keith Moon av en överdos i samma lägenhet. Då fick Nilsson nog och sålde kyffet. Vår käre Harry levde ett hårt liv med sprit, fester och narkotika. Men när han drog till dom sälla jaktmarkerna, 53 år gammal, var det inte drogerna som orsakade det. Ett medfört hjärtfel gav honom en massiv hjärtattack.

Fehmi Varli - Gäddkung eller myt?

Gillar man att fiska bör man veta vem Fehmi Varli är. Han var och är en legend inom gäddfiske. Själv hörde jag talas om honom när jag var runt 10 år genom min storebror Stefan.
Förra året försökte jag och Pierre göra en dokumentärfilm om denne legend men locket ligger på och oklarheterna är många kring om han verkligen fått sina monstergäddor. Han är själv död sedan många år och de släktingar vi fick tag på blev plötsligt knäpptysta när vi skulle gå vidare i arbetet med dokun.
Riktigt stora gäddor är alltid honor. Några av dem har i dubbel bemärkelse varit rekordmissar. Alla tiders tyngsta spöfångade gädda (26.57 kg) lurades i Ulvsundet, Järnafjärden utanför Södertälje 17 juni år 1986.
Varli själv berättade efter fångsten: - Efter ca 50 kämpiga minuter hade jag gäddan nära båten och min fiskekompis kunde sätta huggkroken i den. För säkerhets skull bestämde vi oss dock för att knocka gäddan för gott innan den togs ombord. Knockoutslaget, som utdelades med ett gammalt stolsben när gäddan hängde halvvägs över relingen, träffade dock inte rent. Gäddan gjorde ett väldigt kast, slet av linan och försvann i djupet med huggkrok och skeddrag. Fehmi berättade vidare att han och kompisen höll sig kvar på slagfältet i hopp om att besten åter skulle dyka upp. Efter två timmars spanande varierat med fiskande belönades kikandet och gäddan kunde död dras ombord.
Svenska och internationella sportfiskeregler säger dock att fight och bordning måste ske i en följd, varför Fehmis monstergädda aldrig blev godkänd vare sig som svenskt rekord eller världsrekord. Storfiskare Fehmi hade maximal otur med sina rekordgäddor. Redan år 1984 lurade han nämligen i juli under dragrodd vid Norra Mörkö i den sörmländska skärgården på en Killer-vobbler en gädda som på fjäder- och badrumsvåg vägde 24,17 kg. Men eftersom den inte var vägd på krönt våg och uppäten när den skulle kontrolleras - Fehmi hade fixat stor släktfest för att fira rekordslagningen - blev den aldrig godkänd som rekord.

Sockiplast

Jag minns dom väl från 70-talet men insåg först senare vilken otroligt enkel och praktisk idé det var. Mina småsyskon Jonna och Robert hade aldrig klarat sig utan dom. Första minnena av dom är från förskolan, när alla sprang runt med fäste som Spindelmannen själv. Jag var rätt lugn som barn och satt mest tecknandes, målandes eller snarkandes i vilrummet men såklart iklädd 70-talets tuffaste plagg sockiplast.

Historialektion östra London: Bröderna Kray

Östra London är klassiska marker. Jack the Ripper och de ökända bröderna Kray är några legendariska tokstollar som gjort området känt. För några år sedan var jag där med kompisen Daniel och hittade av en slump puben The Blind Beggar, ökänt stamställe för gangstertvillingarna Ronnie och Reggie Kray, vilka byggde upp ett smärre imperium i området under 60-talet. 1966 mördade Ronnie rivalen George Cornell på puben i fråga. Det var bara en av de otaliga kriminella gärningar som begicks. När bröderna inte var kriminella så minglade de gärna med kändisar och rörde sig på glassiga socitetstillställningar. Det finns bland annat foton med bröderna och Frank Sinatra.
Ronnie dog 1995 i en hjärtattack på en fängelseavdelning för psykiatrisk klinik - han led nämligen av schizofren paranoia. Hans begravning var en stor händelse och vägarna var kantade av åskådare när kistan kördes till kyrkan. Brodern Reggie dog i sömnen 2000 som en fri man.
Det finns en för övrigt en del popsnören som skrivit musik om The Krays. Morrissey är en av dom i sin låt The Last of the Famous International Playboys. Blur och Oasis är några andra.

Om du är i östra London och vill besöka The Blind Beggar så är adressen: 337 Whitechapel Road, Whitechapel, London. Inte långt därifrån ligger puben White Hart, som har en än mörkare historia. Jack the Ripper valde troligtvis ut sina offer där...

Boktips: Mannen bakom myten - Jimi Hendrix

Jag lektörsläste nyligen en bok om Jimi Hendrix av Sharon Lawrence, vilken under hans tid blev en av dom som kom honom nära in på livet. Under denna period arbetade hon som reporter åt UPI. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av Hendrix eller hans musik tidigare. Men vilken resa det blev att läsa den här boken. Bilden av honom är mer nyanserad och man förstår varför han var som han var. Till att börja med så hade han en rörig barndom, med en alkohliserad mamma och en lynnig fader. Modern söp ihjäl sig och Hendrix förbjöds närvara på hennes begravning, något som under resten av hans liv fyllde honom med en stor sorg och saknad. Och han fick tidigt lära sig att han var inget värd.

Hendrix känns mossig idag kanske, men under hans första spelningar i Europa så var Beatles, Eric Clapton (som vid den här tiden och långt framåt ansågs som den bästa gitarristen i världen), Rolling Stones med flera helt chockade när de såg honom spela första gången. Clapton var helt vit i ansiktet och ingen hade sett något liknande tidigare. Det framkommer också att Mick Jagger, enligt boken, var väldigt omtänksam gällande Hendrix.

Men vem var Hendrix när han inte var på scenen? Han var en mycket blyg och känslig person som förändrades helt när han gick upp på scenen. Han var mycket uppskattad av många i musikvärlden eftersom han hade ett vänligt och varmt sätt. En av nycklarna till hans undergång, som kan ha varit självmord, man vet fortfarande inte, var att han lärt sig att inte ställa till bråk och att hålla sig på sin plats. Man får komma ihåg att rasismen fortfarande var utbredd under denna tiden. Han blev hänsynslöst utnyttjad av skrupelfria managers och direktörer, något som till slut hämmade hans kreativa tillstånd. Hans värld bestod av musiken. Han var musik. Nåt annat hade aldrig gett honom den kick som detta gav. Ett typiskt exempel på en som skapar en alternativ värld och flyr in i den.

Om du vill ha ett fängslande porträtt av människan bakom myten så läs:

Jimi Hendrix- The Man, the Magic, the Truth av Sharon Lawrence.