Jag är djupt inne i mig själv och ändå totalt medveten om min omgivning... Jag rör inte längre vid marken: jag rör mig genom luften, flytande. Stigningen är inte ett motlut, den är bara luft som är litet tjockare, och jag kan andas djupt och dra mig själv uppåt utan ansträngning.Ett träffande citat från annan löpare. Jag har kört några löprundor i år, tufft och kallt när det varit is och snö men nu är det perfekt mark igen. Som jag har väntat på att isen ska försvinna. Jag har inget speciellt mål med löpningen egentligen förutom att få den där känslan av att försvinna, att glömma vardagen och stressen. Löpningen ger mig det. Dagens löppass förvånade mig själv eftersom jag utan bekymmer orkade 10% mer än sist. Jag har uppnått löparnas nirvana två gånger då jag kunnat springa hur länge som helst utan att bli trött. Jag är ingen elitlöpare men att springa två timmar utan att bli trött är en skön känsla och seger över ens egen kropp. Det kanske är ett mål att uppnå det där igen, när jag tänker efter. Vi får väl se om jag lyckas senare i vår. Om inte annat så ser jag fram emot många små minisemestrar under mina löppass.
No comments:
Post a Comment