Jag har alltid varit en impulsiv person. Kanske jag blivit lite lugnare med åren. När jag var cirka 22 så åkte jag till Israel för att arbeta på kibbutzen Yad Mordechai, som låg två mil från Gaza. Borlänge var för litet och jag var redo för ett äventyr. Jag åkte ensam eftersom min late vän Mattias inte orkade. Han gjorde iof en resa till Nepal med en annan vän nåt år senare och kom hem med dysenteri. En modern klassiker. Själv gick jag ner så pass mycket i vikt under tiden i Israel/Egypten att pappa Kennet inte kände igen mig när han hämtade mig på Arlanda.
Totalt var jag borta i cirka nio månader, varav jag spenderade tre i Egypten. Innan det hade jag bara rest på två charterresor. Inte berest alltså. Äventyret som väntade mig var lärorikt och skrämmande många gånger. Två gånger höll jag på att bli sprängd i bitar. En gång i arabkvarteren i Jerusalem och en gång strax utanför kibbutzen. Självklart lyckades jag även tappa bort passet på väg till Egypten vilket gav mig imponerande mycket problem i form av förhörsrum, myndighetsstrul och polistrakasserier. Varje gång jag ser på nyheterna om konflikten i Israel så flyttas jag tillbaka i tiden till mina minnen från landet. Min vän Lotta arbetar som frilansjournalist i Israel sedan mer än ett halvår tillbaka. Det är en tuff tjej det där. Själv skulle jag aldrig våga åka till Israel igen. Men jag hoppas innerligt att en lösning kommer på problemet. För det är verkligen ett fint land med magnifik historia. Soluppgången över Jordanien sedd från toppen av berget/fästningen Masada i Negevöknen är det närmaste Stendhalsyndromet som jag kommit i mitt liv än så länge. Bilden ovan tog jag uppifrån Masada strax innan soluppgången. Vid horisonten börjar Jordanien. Vattnet nedanför är Döda havet. Och det var ingen mindre än Herodes den store som tog sig upp på berget för att krossa en judisk motståndsgrupp med hjälp av Trojanska hästar. Historiens vingslag? Svar: Ja.
No comments:
Post a Comment