När jag var liten så var min dröm att bli arkeolog. Jag älskade såklart Indiana Jones filmerna och tänkte faktiskt börja läsa arkeologi vid Uppsala universitet ett tag (det blev litteraturvetenskap istället). När jag var i Israel och Egypten under tio månader så hade jag chansen att bli volontär på en utgrävning. Men jag bangade. Dock har jag varit i Konungarnas dal, vilket gör detta fynd än mer spektakulärt för mig.Nu har i alla fall ett fynd i Egypten gjorts som anses vara det största sedan fynder av Tutanchamons mumie. Hatshepsut är det nya fyndet i Konungarnas dal. Och det är inget dåligt fynd. Hennes mumie har länge funnits i arkeolernas händer men först nu har man insett vem det egentligen är. Farao Hatshepsut regerade mellan 1490-1468 f.Kr. Hon tillhörde den artonde dynastin och tidsperioden Nya riket.
Hatshepsut var dotter och enda barn till kung Thutmosis I och hans förste gemål Aahmes, och ingick sedermera äktenskap med trontillträdaren och halvbrodern Thutmosis II. Denne avled dock snart utan att något barn av manligt kön fötts. Hatshepsut inledde då ett "medregentskap" tillsammans med ett barn (senare Thutmosis III) till en av Thutmosis II:s bihustrur. Hatshepsut krönte så småningom sig själv till farao och kom att inneha denna titel ända fram till sin död 1468 f. Kr.
Hatshepsut bar i ikonografin alla de (manliga) attribut vilka hörde till kungaämbetet, såsom lösskägg, kilt och krona. Det var otroligt ovanligt att kvinnor kunde vara faraoer eller härskare. Cleopatra var en annan och kanske mer känd.
Hennes svärson som blev farao efter hennes död raderade bort nästan allt som hade med hennes namn att göra, vilket fick som resultat att man under lång tid inte visste att det funnits en kvinnlig farao. Men nu vet man. Och snacka om att det är coolt.
Jag fiskade mycket som barn och tonåring med framförallt min storebror och morfar. Fiskade även mycket själv eftersom jag ett tag bodde hela somrarna på landet i Västmanland. Det fanns några finfina tjärnar och nån sjö där. Ädelfiske blev det mest med morfar och under en femårsårsperiod åkte pappa, jag och mina bröder upp till Ljungan varje sommar, utmärkt ädelfiskeställe. När jag kom till Stockholm så var det utelivet och musiken som hägrade. Men de sista åren har jag tröttnat på det och hittat tillbaka till naturen. Som jag tidigare nämnt här på bloggen så sticker jag och fiskar med två kompisar, Håkan och Micke, nu i helgen. För andra året i rad sticker vi till Åland. Förra årets resultat blev cirka 60 gäddor på två dagar. De sista åren har vi alltmer teoretiskt satsat på och vill ha gös. Men gösen är lite annorlunda än exempelvis gäddan. Annat beteendemönster och gillar andra platser.Jag ska köpa lite specialgösdrag och annat smått och gott inför den här trippen. Jag misstänker starkt att jag hade en på vid Tyresö förra året. Den var rätt stor, kanske 4-5 kilo, men betedde sig helt annorlunda än exempelvis en gädda, öring eller större fisk. Inga grova knyck, den gick bara som ett tåg på botten och drog lina utan problem. Men när den närmade sig båten blev det holabaloo och den slet sig till slut eftersom min slirbroms på spöt var för tajt.
Åland och gösen. Om två dagar kommer vi. Gösen är en abborrsläkting men mer långsträckt och storvuxen än abborren. Den blir upp till 1 m lång och kan väga upp till 15 kg. Gösen tillhör slätternas och låglandets vattensystem. Den föredrar varmt, grumligt och näringsrikt vatten i ofta större och grundare sjöar. På sommaren är den mest nattaktiv, då den har bra syn och jagar genom att överraska bytet. Dagtid ser den dock dåligt och gömmer sig mest. Som vuxen är den en glupsk rovfisk. Under goda förutsättningar växer gösen fort och kan efter fyra år ha nått en vikt på 1 kg och vara 40 cm lång. Hanen vaktar rommen efter leken på våren. Gösen är en ekonomiskt viktig fisk då den är lättfiskad hela året och också håller en bra kvalité hela året. Den är också en mycket uppskattad sport- och matfisk. Det svenska sportfiskerekordet är 12 kilo.
Ibland har man tillfällen när allt stannar till av ren hänförelse. En stor upplevelse helt enkelt. En av dessa inom filmens värld är den ryske regissören Nikita Michalkovs "Utomlyonnye solntsem" eller "Brända av Solen" ifrån 1994. Såg den första gången under filmvetenskapen här i Stockholm och tyckte den var lite pretto först men längre in i filmen hände nåt. Om det var nån av de magnifika skådespelarprestationerna, en replik, en scen, en vinkel eller musik eller allt i kombination vet jag inte. Nåt var det i alla fall.Filmen handlar om Stalintiden. Överste Kotov (spelas av Nikita Michalkov själv) är nära vän med Stalin och högt ansedd militär. Han spenderar sommaren med sin fru och dottern (spelas av Michalkovs riktiga dotter) på landet. Idyllen breder ut sig. En gammal vän till familjen dyker plötsligt upp på besök och charmerar alla. Men stämningen har förändrats, balansen har rubbats. Och jag tror det är här jag fastnade för filmen. Känslan är mycket lik den i Ibsens "Ett dockhem", en idyll som knakar i fogarna. Detta skildras genom ett magnifikt manus och nyanser i skådespelet som jag sällan sett maken till. Det subtila i såväl bild som manus skapar en nervig stämning men låter en bara ana oron utan att förstå vad det är som sker. Förräns mot slutet då allt klarnar."Brända av Solen" vann Oscar som bästa utländska film och otaligt fler priser på filmfestivaler världen över. År 2000 var den också den mest distribuerade filmen i världen som kom från ett östland. I Stockholm gick filmen oavbrutet i nästan fem år på de alternativa biograferna.Men för mig spelar det ingen roll hur många priser den vann, det väsentliga för mig är att det är en av de bästa filmer jag sett.
Nästa helg bär det av till Åland för fiske. Havsöring, storgädda och gös hoppas jag blir aktuellt. Samma helg är det Johnny Cash tribute i Bastö (där var jag förra året och fiskade, vi fick cirka 60 gäddor på två dagar då!). Ted Åström är Johnny Cash. My god! Ha, ha. Det där grejen måste såklart besökas, Ted Åström var ju "olyckan" i Trazan och Banarne för tusen år sedan och även sliskig reseledare i första Sällskapsresan. Enligt rykten så är han även usel ståuppartist. Det kan bli nåt där på Åland. Men mest av allt hoppas jag få en gös för första gången i min fiskekarriär.
För ett antal år sedan hade jag förmånen att få träffa skådespelerskan Lauren Bacall på en filmfestival. Jag passade även på att ta hennes autograf. I det här mötet med henne så stannade tiden. Inget annat fanns. Hon är en av de få som lever från den gamla Hollywooderan (kanske pga hon var så pass ung när hon gjorde entré där) och hon var ihop med en av de största legenderna inom film. Humprey Bogart. Bacall är känd för "the look", hennes signum. Hon berättade i en biografi som jag läst att denna look uppkom eftersom hon var så otroligt nervös i början av sitt skådespeleri att hon bet sig i läppen när hon var i fokus för att det inte skulle synas att hon skakade.Under mitt möte med henne berättade hon om vad Humprey gillade mest av allt. Han älskade Debussy och njöt till fullo av att sitta i deras lägenhet i mörkret och se ut över New York lyssnandes på just Debussy. Då hittade han lugnet.Humprey fick sedemera strupcancer och vårdades ömt av Lauren fram till den oundvikliga döden 1957. Lauren berättade också om när hon var med vid inspelningen av Afrikas Drottning och där badade med Katharine Hepburn. Det säger ganska mycket vilka filmhistoriska ekon som genom Lauren Bacall får liv.
Olavi Virta (hette fram till 1926 Oskari Olavi Ilmen) var en finsk sångare, ofta ansedd som kungen av finsk tango. Han spelade genom åren in 600 sånger och förekom flitigt i film- och teaterproduktioner. Många av hans sånger är odödliga klassiker i Finland sedan länge och några av hans mest uppskattade sånger är "Punatukkaiselle tytölleni", "Ennen kuolemaa" och "Täysikuu". Han vann flera guldplattor men karriären tog slut 1962 då han arresterades för rattfylla och hånades därefter som "Den sjungande köttbullen" (märk väl parallellen till Thomas Brolin, vår hjälte från fotbollsVM-94, som plufsade på sig och hånades i media). Virta blev alkoholiserad och dog utfattig 1972, 57 år gammal. Men han lever kvar som tangokungen i många finska hjärtan. Den finska tangon har starka inslag av foxtrot till skillnad mot den spanska. Och den äldre finska tangon handlar textmässigt ofta om tiden vid andra världskriget, då Finland drabbades väldigt svårt i krig mot ryssar såväl i som inbördeskrig eller det s.k. frihetskriget 1918. Den finska tangon och Olavi Virta satte ord på denna generationen finnars traumatiska upplevelser under den blodiga tid som krossade såväl familjer som landet självt. Lyssna på Olavi Virta här: http://www.myspace.com/tangovirta
Finnar har rykte om sig att vara egensinniga och envisa. Den finske filmskaparen Aki Kaurismäki är utan tvivel en. Genom åren har han bojkottat flera filmfestivaler där han varit nominerad. En av de
bojkottade var New York Film Festival 2003, då hans iranskeregissörsvän Abbas Kiarostami nekades visum för att få komma in i USA. Kaurismäkis klockrena motivering var då:
"Not with anger (which has never brought anything good), but with deep sorrow, I received the news that Abbas Kiarostami, a friend of mine and one of the world's most peace-loving persons, is prevented from participating the New York Film Festival because, being a citizen of Iran, he was refused a visa. I had also been invited to the festival, which is one of the best in the world. Under the circumstances I, too, am forced to cancel my participation - for if the present government of the United States of America does not want an Iranian, they will hardly have any use for a Finn. We do not even have the oil. However, what concerns me more is that if Abbas Kiarostami is being treated like this; what will happen to nameless prisoners? I consider the Geneva Convention as the last hope of mankind, and as a private citizen on Finland, I accuse the Government of the United States of violating it."
Jag fyllde år i torsdags. Firade den kvällen med Anneli, tårta och mousserande vin i en park nära Ljudarn i Bromma. Fantastiskt trevligt. Vi tog några öl på hotellet efteråt. Väldigt trevligt det också. Och igår ställde jag till med fest med väldigt kort varsel vid dammen i Olovslundsparken. Oväntat många kom och tog sig tid, trots att jag var så sent ute. Pizza, quiz, vin/öl/bål och kubb. Det var en otroligt varm och fin dag och värmen var kvar långt in på natten, så vi spelade kubb långt in på småtimmarna. Var för övrigt grymt impad av maratonlöparna som sprang Stockholm Marathon på dagen. Zimbabwekillen som vann hela skiten för andra året i rad hade aldrig sprungit ett så jobbigt lopp, sa han knappt hörbart efteråt. Han kräktes på prisutdelningen. Det gjorde inte jag idag eller nån annan på min fest, trots den inte helt oansenliga mängden eldvatten som förtärdes.
Jag har en fransk balkong. Ingen riktig. Men med lite vilja kan det bli riktigt trevligt ändå. Från 11 till cirka 14 så är det sol där. Och ett stort dominerande, lummigt träd med några mindre runt omkring. Några kraxande skator lever om ibland, men det gör inget. Inga bilar och inget folk. Då är jag nöjd. Jag har suttit hela våren och sett trädet få blommor och sedan blad. En fantastisk upplevelse. Jag är helt enkelt jäkligt nöjd med denna baksida. Trädet och jag har pluggat, lektörsläst fantastiska musikbiografier och druckit kaffe tillsammans. Tack, trädet.
Att katter har små huvuden visste jag,
men nu jävlar har det gått för långt!
Jag har blivit biten igen. Av frisbeegolf. Eller fattigmansgolf som det kallas. Mina armar är inte så starka, jag kastar inte särskilt långt och det går väl sådär. Men jag är rätt bra på att sikta. Var i Eskilstuna för nån helg sedan och hälsade på min gamle vän Jörgen som visade mig lite tricks på frisbeegolfbanan där. Snart bär det nog av igen till Tensta och den superba banan där igen med grabbarna. Ola är kungen. Ricko är nr två. Men jag ska banne mig ge dom en sjuhelvetes match inom kort.
Jag kommer ursprungligen från Borlänge i Dalarna. Där skjuter vi gevär från verandan. Helt i enlighet med alla fördomar om denna stad. Jag är för övrigt en mästerskytt. Har tävlat i bågskytte som ung och har guldkrans i skytte från lumpen. Men jag skjuter inte på nåt levande. Bara döda ting. Jag sköt dock en tjäder av misstag och en jätteliten fågel med en hemmagjord pilbåge i 10-årsåldern. Jag var knäckt i flera år över detta. En gång sköt jag mig själv i ögat med gummisnodd av misstag. Såg inte på flera timmar. Det var efter tjäder/minifågel episoden. Det var inte mer än rätt.
När jag var liten så var min dröm att bli arkeolog. Jag älskade såklart Indiana Jones filmerna och tänkte faktiskt börja läsa arkeologi vid Uppsala universitet ett tag (det blev litteraturvetenskap istället). När jag var i Israel och Egypten under tio månader så hade jag chansen att bli volontär på en utgrävning. Men jag bangade. Dock har jag varit i Konungarnas dal, vilket gör detta fynd än mer spektakulärt för mig.
