Klaus Kinski retar allt och alla

En av tidernas mest lynniga tokfrans måste vara Klaus Kinski (hette från början Klaus Günter Karl Nakszyński och föddes 1926 i Sopot, Tyskland. Han dog 1991 i Lagunitas, Kalifornien, USA.
Kinski blev mest känd som skådespelare i Werner Herzogs filmer. Ett av de mest kritikerrosade av deras samarbeten är Fitzcarraldo, en pompös film om en man som får för sig att bygga ett operahus mitt i Amazonas djungler. Fitzcarraldo vill genom handel med gummi få loss pengar till projektet, som dock misslyckas kapitalt. Filmen bygger på en verklig historia. Kinskis rollgestaltning är kraftfull och intensiv, i Fitzcarraldo liksom i många andra filmer. Kinski sparade aldrig på krutet, spelade gärna över och levde sig fullständigt in i rollerna.
I början av 1970-talet hade Kinski en kontroversiell och omtalad föreställning där han påstod att han var Jesus. Kinski var lynnig och blev alltid arg under filminspelningar och orsakade därför flera katastrofer. Werner Herzogs dokumentärfilm Min bäste ovän handlar om deras samarbete och om Kinskis aggressionsproblem. Under Fitzcarraldo var Kinski en riktig pain in the ass och blev ovän med allt och alla. Infödingarna från Amazons, vilka var statister i filmen, erbjöd Herzog på fullt allvar att mörda Kinski. Herzhog säger i dokumentärfilmen att om han inte hade behövt honom för att filma klart scenerna så hade han accepterat erbjudandet.

Det finns otaliga bevis på när Kinski blir fullkomligt vansinnig under TV-intervjuer och kallar journalister allt från mongo till apor. Kinski nyttjade gärna droger och såg sig själv som ett missförstått geni. Vilket han säkert var.

Se en skogstokig Kinski och hör regissören Herzog berätta om honom i ett klipp ur Min bäste ovän. Obs! På tyska.
http://www.youtube.com/watch?v=75ADI9p2wHY

Filmiska mästerverk del 1: Brända av Solen

Ibland har man tillfällen när allt stannar till av ren hänförelse. En stor upplevelse helt enkelt. En av dessa inom filmens värld är den ryske regissören Nikita Michalkovs "Utomlyonnye solntsem" eller "Brända av Solen" ifrån 1994. Såg den första gången under filmvetenskapen här i Stockholm och tyckte den var lite pretto först men längre in i filmen hände nåt. Om det var nån av de magnifika skådespelarprestationerna, en replik, en scen, en vinkel eller musik eller allt i kombination vet jag inte. Nåt var det i alla fall.
Filmen handlar om Stalintiden. Överste Kotov (spelas av Nikita Michalkov själv) är nära vän med Stalin och högt ansedd militär. Han spenderar sommaren med sin fru och dottern (spelas av Michalkovs riktiga dotter) på landet. Idyllen breder ut sig. En gammal vän till familjen dyker plötsligt upp på besök och charmerar alla. Men stämningen har förändrats, balansen har rubbats. Och jag tror det är här jag fastnade för filmen. Känslan är mycket lik den i Ibsens "Ett dockhem", en idyll som knakar i fogarna. Detta skildras genom ett magnifikt manus och nyanser i skådespelet som jag sällan sett maken till. Det subtila i såväl bild som manus skapar en nervig stämning men låter en bara ana oron utan att förstå vad det är som sker. Förräns mot slutet då allt klarnar.
"Brända av Solen" vann Oscar som bästa utländska film och otaligt fler priser på filmfestivaler världen över. År 2000 var den också den mest distribuerade filmen i världen som kom från ett östland. I Stockholm gick filmen oavbrutet i nästan fem år på de alternativa biograferna.
Men för mig spelar det ingen roll hur många priser den vann, det väsentliga för mig är att det är en av de bästa filmer jag sett.

När historia och nutid möts - Lauren Bacall

För ett antal år sedan hade jag förmånen att få träffa skådespelerskan Lauren Bacall på en filmfestival. Jag passade även på att ta hennes autograf. I det här mötet med henne så stannade tiden. Inget annat fanns. Hon är en av de få som lever från den gamla Hollywooderan (kanske pga hon var så pass ung när hon gjorde entré där) och hon var ihop med en av de största legenderna inom film. Humprey Bogart. Bacall är känd för "the look", hennes signum. Hon berättade i en biografi som jag läst att denna look uppkom eftersom hon var så otroligt nervös i början av sitt skådespeleri att hon bet sig i läppen när hon var i fokus för att det inte skulle synas att hon skakade.
Under mitt möte med henne berättade hon om vad Humprey gillade mest av allt. Han älskade Debussy och njöt till fullo av att sitta i deras lägenhet i mörkret och se ut över New York lyssnandes på just Debussy. Då hittade han lugnet.

Humprey fick sedemera strupcancer och vårdades ömt av Lauren fram till den oundvikliga döden 1957. Lauren berättade också om när hon var med vid inspelningen av Afrikas Drottning och där badade med Katharine Hepburn. Det säger ganska mycket vilka filmhistoriska ekon som genom Lauren Bacall får liv.

Finnar med pondus del 1: Aki Kaurismäki

Finnar har rykte om sig att vara egensinniga och envisa. Den finske filmskaparen Aki Kaurismäki är utan tvivel en. Genom åren har han bojkottat flera filmfestivaler där han varit nominerad. En av de
bojkottade var New York Film Festival 2003, då hans iranske
regissörsvän Abbas Kiarostami nekades visum för att få komma in i USA. Kaurismäkis klockrena motivering var då:

"Not with anger (which has never brought anything good), but with deep sorrow, I received the news that Abbas Kiarostami, a friend of mine and one of the world's most peace-loving persons, is prevented from participating the New York Film Festival because, being a citizen of Iran, he was refused a visa. I had also been invited to the festival, which is one of the best in the world. Under the circumstances I, too, am forced to cancel my participation - for if the present government of the United States of America does not want an Iranian, they will hardly have any use for a Finn. We do not even have the oil. However, what concerns me more is that if Abbas Kiarostami is being treated like this; what will happen to nameless prisoners? I consider the Geneva Convention as the last hope of mankind, and as a private citizen on Finland, I accuse the Government of the United States of violating it."

Idag för skitlänge sen

22 mars 1895 är en stor dag i filmens historia. Bröderna Lumière satte då upp den första visningen av rörliga bilder med en inte tidigare skådad kvalitet för en publik. Tänk om de visste vad som hänt sedan dess. Hade de gillat Rocky VI? Hade de uppskattat Memento? Kanske hade de älskat Åsa-Nisse filmerna? Själv har jag missat de flesta bra biofilmerna som kommit i år, vilket är en hel massa. Får helt enkelt ta och skärpa till mig och masa mig iväg snart på nån film igen. Min samling av biobiljetter behöver fyllas på. Har i nuläget exakt 964 st. Det är för lite. Jag borde skämmas.

Man borde egentligen betala tittarna för att de ser på TV

Det ligger nåt i dessa ord från filmskaparen Jean-Luc Godard.

Tänk själv vad det egentligen är vi ser på TV ibland. Habermas kanske är mossig men det finns många poänger och samband mellan hur världen ser ut och vad vi matas med på TV.