Filmiska mästerverk del 1: Brända av Solen

Ibland har man tillfällen när allt stannar till av ren hänförelse. En stor upplevelse helt enkelt. En av dessa inom filmens värld är den ryske regissören Nikita Michalkovs "Utomlyonnye solntsem" eller "Brända av Solen" ifrån 1994. Såg den första gången under filmvetenskapen här i Stockholm och tyckte den var lite pretto först men längre in i filmen hände nåt. Om det var nån av de magnifika skådespelarprestationerna, en replik, en scen, en vinkel eller musik eller allt i kombination vet jag inte. Nåt var det i alla fall.
Filmen handlar om Stalintiden. Överste Kotov (spelas av Nikita Michalkov själv) är nära vän med Stalin och högt ansedd militär. Han spenderar sommaren med sin fru och dottern (spelas av Michalkovs riktiga dotter) på landet. Idyllen breder ut sig. En gammal vän till familjen dyker plötsligt upp på besök och charmerar alla. Men stämningen har förändrats, balansen har rubbats. Och jag tror det är här jag fastnade för filmen. Känslan är mycket lik den i Ibsens "Ett dockhem", en idyll som knakar i fogarna. Detta skildras genom ett magnifikt manus och nyanser i skådespelet som jag sällan sett maken till. Det subtila i såväl bild som manus skapar en nervig stämning men låter en bara ana oron utan att förstå vad det är som sker. Förräns mot slutet då allt klarnar.
"Brända av Solen" vann Oscar som bästa utländska film och otaligt fler priser på filmfestivaler världen över. År 2000 var den också den mest distribuerade filmen i världen som kom från ett östland. I Stockholm gick filmen oavbrutet i nästan fem år på de alternativa biograferna.
Men för mig spelar det ingen roll hur många priser den vann, det väsentliga för mig är att det är en av de bästa filmer jag sett.