TV är TV - Fichtelius måste bluffa

Wallenbergs och Ordförande Persson är tecken på en ny stil av dokumentärer som SVT riktar in sig på. Om Wallenbergs var rätt så tam, men dock oerhört intressant, så är Ordförande Persson ord och inga visor. Men jag blir lite skeptisk. Persson framställs ju närmast som besatt av sitt uppdrag att rädda Sverige. Och hans utfall mot andra politiker är knappast censurerade av Fichtelius. Det är en ärlig dokumentär men man undrar ju verkligen om han inte hade mer att säga om Anna Lind, i det tredje avsnittet? Jag har svårt att tänka mig att han inte sa mer än det som vi fick se. TV är TV. Inte sanningen. Ingen media är den totala sanningen. Mer ett fragment av den. Det går att manipulera och att få fram vilken vinkel du vill. Och mediaklimatet idag kräver oftast nån form av spekulativitet. Jag blir mer och mer skeptisk till Fichtelius ju mer jag ser av Ordförande Persson. Och Persson lär ju vara fly förbannad när han sitter på torpet och ser det här nu.

Idag för skitlänge sen

22 mars 1895 är en stor dag i filmens historia. Bröderna Lumière satte då upp den första visningen av rörliga bilder med en inte tidigare skådad kvalitet för en publik. Tänk om de visste vad som hänt sedan dess. Hade de gillat Rocky VI? Hade de uppskattat Memento? Kanske hade de älskat Åsa-Nisse filmerna? Själv har jag missat de flesta bra biofilmerna som kommit i år, vilket är en hel massa. Får helt enkelt ta och skärpa till mig och masa mig iväg snart på nån film igen. Min samling av biobiljetter behöver fyllas på. Har i nuläget exakt 964 st. Det är för lite. Jag borde skämmas.

Man borde egentligen betala tittarna för att de ser på TV

Det ligger nåt i dessa ord från filmskaparen Jean-Luc Godard.

Tänk själv vad det egentligen är vi ser på TV ibland. Habermas kanske är mossig men det finns många poänger och samband mellan hur världen ser ut och vad vi matas med på TV.

Minisemester när jag vill

Jag är djupt inne i mig själv och ändå totalt medveten om min omgivning... Jag rör inte längre vid marken: jag rör mig genom luften, flytande. Stigningen är inte ett motlut, den är bara luft som är litet tjockare, och jag kan andas djupt och dra mig själv uppåt utan ansträngning.
Ett träffande citat från annan löpare. Jag har kört några löprundor i år, tufft och kallt när det varit is och snö men nu är det perfekt mark igen. Som jag har väntat på att isen ska försvinna. Jag har inget speciellt mål med löpningen egentligen förutom att få den där känslan av att försvinna, att glömma vardagen och stressen. Löpningen ger mig det. Dagens löppass förvånade mig själv eftersom jag utan bekymmer orkade 10% mer än sist. Jag har uppnått löparnas nirvana två gånger då jag kunnat springa hur länge som helst utan att bli trött. Jag är ingen elitlöpare men att springa två timmar utan att bli trött är en skön känsla och seger över ens egen kropp. Det kanske är ett mål att uppnå det där igen, när jag tänker efter. Vi får väl se om jag lyckas senare i vår. Om inte annat så ser jag fram emot många små minisemestrar under mina löppass.

Smaklöshet del 1 - British Airways

Leaving on a Jetplane av John Denver var en megahit under slutet av 60-talet. Denver dog ironiskt nog i en flygolycka i Kalifornien 1997, för övrigt det år som under det senaste årtiondet haft flest dödsoffer i trafikflygolyckor världen över. Smaklöst nog använde British Airways låten i en reklam för sig själva några år senare. Schysst.

Här kan du se Denver sjunga låten tillsammans med Cass Elliott 1972.

Idag för 33 år sedan - Harry Nilsson och John Lennon super till

Sångaren, låtskrivaren, skådespelaren och rumlaren Harry Nilsson blev mest känd för låten Everybody´s Talkin´, ledmotiv till John Schlesingers Oscarsbelönade och utmärkta drama Midnight Cowboy (1969). Men han var tillsammans med vännerna John Lennon och Ringo Starr även känd som en partykille utav rang i New York och Los Angeles under 70-talet. Idag, för exakt 33 år sedan, slängdes Nilsson och Lennon huvudstupa ut från Los Angeles Troubador för att ha häcklat komikern och sångaren Tom Smothers. Vinglandes utanför klubben blev de båda, som alltid när Lennon var med, inblandade i fylleruffel med en fotograf. Harry ägde en lägenhet på Park Lane i London. I samma lägenhet dog sångerskan Cass Elliott i gruppen The Mamas & the Papas i en hjärtattack 1974, endast 32 år gammal. 1978 avled även The Who´s trumslagare Keith Moon av en överdos i samma lägenhet. Då fick Nilsson nog och sålde kyffet. Vår käre Harry levde ett hårt liv med sprit, fester och narkotika. Men när han drog till dom sälla jaktmarkerna, 53 år gammal, var det inte drogerna som orsakade det. Ett medfört hjärtfel gav honom en massiv hjärtattack.

Fehmi Varli - Gäddkung eller myt?

Gillar man att fiska bör man veta vem Fehmi Varli är. Han var och är en legend inom gäddfiske. Själv hörde jag talas om honom när jag var runt 10 år genom min storebror Stefan.
Förra året försökte jag och Pierre göra en dokumentärfilm om denne legend men locket ligger på och oklarheterna är många kring om han verkligen fått sina monstergäddor. Han är själv död sedan många år och de släktingar vi fick tag på blev plötsligt knäpptysta när vi skulle gå vidare i arbetet med dokun.
Riktigt stora gäddor är alltid honor. Några av dem har i dubbel bemärkelse varit rekordmissar. Alla tiders tyngsta spöfångade gädda (26.57 kg) lurades i Ulvsundet, Järnafjärden utanför Södertälje 17 juni år 1986.
Varli själv berättade efter fångsten: - Efter ca 50 kämpiga minuter hade jag gäddan nära båten och min fiskekompis kunde sätta huggkroken i den. För säkerhets skull bestämde vi oss dock för att knocka gäddan för gott innan den togs ombord. Knockoutslaget, som utdelades med ett gammalt stolsben när gäddan hängde halvvägs över relingen, träffade dock inte rent. Gäddan gjorde ett väldigt kast, slet av linan och försvann i djupet med huggkrok och skeddrag. Fehmi berättade vidare att han och kompisen höll sig kvar på slagfältet i hopp om att besten åter skulle dyka upp. Efter två timmars spanande varierat med fiskande belönades kikandet och gäddan kunde död dras ombord.
Svenska och internationella sportfiskeregler säger dock att fight och bordning måste ske i en följd, varför Fehmis monstergädda aldrig blev godkänd vare sig som svenskt rekord eller världsrekord. Storfiskare Fehmi hade maximal otur med sina rekordgäddor. Redan år 1984 lurade han nämligen i juli under dragrodd vid Norra Mörkö i den sörmländska skärgården på en Killer-vobbler en gädda som på fjäder- och badrumsvåg vägde 24,17 kg. Men eftersom den inte var vägd på krönt våg och uppäten när den skulle kontrolleras - Fehmi hade fixat stor släktfest för att fira rekordslagningen - blev den aldrig godkänd som rekord.

Sockiplast

Jag minns dom väl från 70-talet men insåg först senare vilken otroligt enkel och praktisk idé det var. Mina småsyskon Jonna och Robert hade aldrig klarat sig utan dom. Första minnena av dom är från förskolan, när alla sprang runt med fäste som Spindelmannen själv. Jag var rätt lugn som barn och satt mest tecknandes, målandes eller snarkandes i vilrummet men såklart iklädd 70-talets tuffaste plagg sockiplast.

Historialektion östra London: Bröderna Kray

Östra London är klassiska marker. Jack the Ripper och de ökända bröderna Kray är några legendariska tokstollar som gjort området känt. För några år sedan var jag där med kompisen Daniel och hittade av en slump puben The Blind Beggar, ökänt stamställe för gangstertvillingarna Ronnie och Reggie Kray, vilka byggde upp ett smärre imperium i området under 60-talet. 1966 mördade Ronnie rivalen George Cornell på puben i fråga. Det var bara en av de otaliga kriminella gärningar som begicks. När bröderna inte var kriminella så minglade de gärna med kändisar och rörde sig på glassiga socitetstillställningar. Det finns bland annat foton med bröderna och Frank Sinatra.
Ronnie dog 1995 i en hjärtattack på en fängelseavdelning för psykiatrisk klinik - han led nämligen av schizofren paranoia. Hans begravning var en stor händelse och vägarna var kantade av åskådare när kistan kördes till kyrkan. Brodern Reggie dog i sömnen 2000 som en fri man.
Det finns en för övrigt en del popsnören som skrivit musik om The Krays. Morrissey är en av dom i sin låt The Last of the Famous International Playboys. Blur och Oasis är några andra.

Om du är i östra London och vill besöka The Blind Beggar så är adressen: 337 Whitechapel Road, Whitechapel, London. Inte långt därifrån ligger puben White Hart, som har en än mörkare historia. Jack the Ripper valde troligtvis ut sina offer där...

Boktips: Mannen bakom myten - Jimi Hendrix

Jag lektörsläste nyligen en bok om Jimi Hendrix av Sharon Lawrence, vilken under hans tid blev en av dom som kom honom nära in på livet. Under denna period arbetade hon som reporter åt UPI. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av Hendrix eller hans musik tidigare. Men vilken resa det blev att läsa den här boken. Bilden av honom är mer nyanserad och man förstår varför han var som han var. Till att börja med så hade han en rörig barndom, med en alkohliserad mamma och en lynnig fader. Modern söp ihjäl sig och Hendrix förbjöds närvara på hennes begravning, något som under resten av hans liv fyllde honom med en stor sorg och saknad. Och han fick tidigt lära sig att han var inget värd.

Hendrix känns mossig idag kanske, men under hans första spelningar i Europa så var Beatles, Eric Clapton (som vid den här tiden och långt framåt ansågs som den bästa gitarristen i världen), Rolling Stones med flera helt chockade när de såg honom spela första gången. Clapton var helt vit i ansiktet och ingen hade sett något liknande tidigare. Det framkommer också att Mick Jagger, enligt boken, var väldigt omtänksam gällande Hendrix.

Men vem var Hendrix när han inte var på scenen? Han var en mycket blyg och känslig person som förändrades helt när han gick upp på scenen. Han var mycket uppskattad av många i musikvärlden eftersom han hade ett vänligt och varmt sätt. En av nycklarna till hans undergång, som kan ha varit självmord, man vet fortfarande inte, var att han lärt sig att inte ställa till bråk och att hålla sig på sin plats. Man får komma ihåg att rasismen fortfarande var utbredd under denna tiden. Han blev hänsynslöst utnyttjad av skrupelfria managers och direktörer, något som till slut hämmade hans kreativa tillstånd. Hans värld bestod av musiken. Han var musik. Nåt annat hade aldrig gett honom den kick som detta gav. Ett typiskt exempel på en som skapar en alternativ värld och flyr in i den.

Om du vill ha ett fängslande porträtt av människan bakom myten så läs:

Jimi Hendrix- The Man, the Magic, the Truth av Sharon Lawrence.

Weirdos: Viv Nicholson och Myra Hindley

Smiths singel Heaven Knows I'm Miserable Now med Viv Nicholson på omslaget blev kontroversiellt. Varför? Fotografiet i sin komposition och likheten mellan Viv och Myra Hindley rörde upp känslorna hos det brittiska folket.
Viv Nicholson blev känd i Storbritannien 1961 då hon vann hela förbluffande 3 miljoner pund på ett fotbollsspel, liknande oddset. Hon blev sedan helt desillusionerad, tappade kontakten med sina nära och blev till slut bankrutt.

Men vem var då Myra Hindley?
Man kanske kan säga att Hindley och hennes älskare Ian Brady var Manchesters Bonnie and Clyde, fast kanske aningen mer psykopatiskt lagda. Framförallt allt Brady. De mördade fem barn i något som närmast kan liknas sexualmord under 60-talet i Manchester.
Myra Hindley dog fängslad 2002. Hon hade då suttit i fängelse i 37 år. Hindley leddes mest in i det hela av Brady men fick sitta så pass länge i fängelse eftersom folket i England nog
skulle slagit ihjäl henne om hon hade kommit ut.
Ian Brady sitter fortfarande i finkan. Han vill inte, enligt egen utsago, släppas ut. Morrissey, som själv är från Manchester, skrev i början av 80-talet låten Suffer Little Children som behandlade händelserna. Självklart blev det ett jäkla rabalder i media och bland släktingarna till de mördade barnen.

Myra Hindley och Ian Brady var inte barnvaktstyperna.

"I de flesta skolklasser finns åtminstone en pojke som har problem med färglådan på teckningslektionerna" = JAG

"Den vanligaste formen av färgblindhet är någon form av röd-grön färgblindhet. Detta innebär att den färgblinde endast med svårighet, eller inte alls, kan se skillnaden mellan rött och grönt. Detta förekommer hos 8 % av alla män och 1 % av alla kvinnor och ärvs könsbundet recessivt. Det betyder att det i det flesta skolklasser finns åtminstone en pojke som har problem med färglådan på teckningslektionerna".

Jag älskade att måla när jag gick på förskola. Fullkomligen älskade. Men jag var en av dom som hade problem att hitta färger. Hos män finns bara en X-kromosom, så om den har en gen för färgblindhet så blir mannen färgblind. För att en man ska bli färgblind krävs alltså bara en färgblindhetsgen, men för att en kvinna ska bli färgblind krävs att hon har två färgblindhetsgener, en på varje X-kromosom. Att få två färgblindhetsgener samtidigt (en från pappan och en från mamman) är mycket ovanligare.

Är du färgblind fast du inte fattar det? Testa här:

Zlatan höjer sig över mängden

På den här bilden får han ju närmast mytologiska proportioner. En Goliat. Och snart får vi tydligen se honom i vårt landslag igen. Om han är trött och seg då som under VM, ja, då fasiken börjar man inte fatta nåt igen.

Har jag verkligen sett Jesus grav?

Under tiden i Israel så besökte jag såklart många historiska platser. Klagomuren, Förintelsemuséet, al-Aqsa moskén, gick Via Dolorosa med mera. Men det underligaste var nog Den heliga gravens kyrka, där Jesus grav finns. Mycket märklig upplevelse att se den. Det lär ju vara en symbolisk grav eftersom Jesus återvände till Gud i himlen, enligt vad jag vet, efter sin återuppståndelse.

De flesta vetenskapsmän (och kvinnor) är dock ense om att Jesus existerat som en historisk person. Vad han sen gjorde och inte gjorde lär skriftforskare spekulera om länge till.

Faktum kvarstår dock att graven är symboliken för kristendomen och det går väl knappast att underskatta betydelsen genom historien av denne man, Guds son.

Bomber, israeliska förhörsrum, Masada och Stendhalsyndromet

Jag har alltid varit en impulsiv person. Kanske jag blivit lite lugnare med åren. När jag var cirka 22 så åkte jag till Israel för att arbeta på kibbutzen Yad Mordechai, som låg två mil från Gaza. Borlänge var för litet och jag var redo för ett äventyr.

Jag åkte ensam eftersom min late vän Mattias inte orkade. Han gjorde iof en resa till Nepal med en annan vän nåt år senare och kom hem med dysenteri. En modern klassiker. Själv gick jag ner så pass mycket i vikt under tiden i Israel/Egypten att pappa Kennet inte kände igen mig när han hämtade mig på Arlanda.

Totalt var jag borta i cirka nio månader, varav jag spenderade tre i Egypten. Innan det hade jag bara rest på två charterresor. Inte berest alltså. Äventyret som väntade mig var lärorikt och skrämmande många gånger. Två gånger höll jag på att bli sprängd i bitar. En gång i arabkvarteren i Jerusalem och en gång strax utanför kibbutzen. Självklart lyckades jag även tappa bort passet på väg till Egypten vilket gav mig imponerande mycket problem i form av förhörsrum, myndighetsstrul och polistrakasserier. Varje gång jag ser på nyheterna om konflikten i Israel så flyttas jag tillbaka i tiden till mina minnen från landet. Min vän Lotta arbetar som frilansjournalist i Israel sedan mer än ett halvår tillbaka. Det är en tuff tjej det där. Själv skulle jag aldrig våga åka till Israel igen. Men jag hoppas innerligt att en lösning kommer på problemet. För det är verkligen ett fint land med magnifik historia. Soluppgången över Jordanien sedd från toppen av berget/fästningen Masada i Negevöknen är det närmaste Stendhalsyndromet som jag kommit i mitt liv än så länge. Bilden ovan tog jag uppifrån Masada strax innan soluppgången. Vid horisonten börjar Jordanien. Vattnet nedanför är Döda havet. Och det var ingen mindre än Herodes den store som tog sig upp på berget för att krossa en judisk motståndsgrupp med hjälp av Trojanska hästar. Historiens vingslag? Svar: Ja.

Skivor som gjort mig till vad jag är idag

Elvis hade också sina mindre bra dagar

Jag är sliten idag. Det var Elvis också mot slutet.

Ronnie Peterson, varför körde du så fort?

När jag växte upp i Borlänge så fanns det ingen annan som hette Ronny i min närhet. Att ha ett udda namn som barn är ingen höjdare. Jag brukade skriva namnet Peter istället för mitt namn på skolböcker och drömde om att slippa mitt eget.

Jag hörde från nån när jag var riktigt liten att man hade flera namn. Det hade inte jag vetat. Jag frågade min mamma glad i hågen om jag hade ett annat namn och om jag kunde byta till det. -Ja, du har ett andra namn. Kjell, sade hon. Jag insåg på en gång att det var t o m ett än värre namn.

Men min pappa tipsade mig om att det fanns en Formel 1 förare som hette Ronny också (fast han stavade Ronnie). Ronnie Peterson blev min totala idol på grund av att han var vuxen, framgångsrik och hade samma namn som mig. Jag gillade inte Formel 1 eller bilarna utan hans namn. Vi hade nåt som vi delade. Det var en tröst. Jag tapetserade min vägg med bilder på honom och kände mig trygg. För jag visste också att de tuffa killarna visste vem han var. Han var ju en mycket framgångsrik och känd Formel 1 förare. Han anses fortfarande som en av de allra bästa förarna någonsin. Men året 1978, då jag var sex år, så hände nåt fruktansvärt. Ronnie körde ihjäl sig i en tävling. Jag var ensam igen.

R.I.P Ronnie Peterson, min gamle vän och idol.

http://www.ronniepeterson.se/

http://images.google.com/imgres?imgurl=http://atlasf1.autosport.com/2000/ita/preview/peterson3.jpg&imgrefurl=http://atlasf1.autosport.com/2000/ita/preview/peterson.html&h=330&w=283&sz=18&hl=sv&start=37&tbnid=xHqtoClyTrINGM:&tbnh=119&tbnw=102&prev=/images%3Fq%3Dronnie%2Bpeterson%26start%3D20%26ndsp%3D20%26svnum%3D10%26hl%3Dsv%26rls%3Dcom.microsoft:en-US%26sa%3DN

Weirdos: Nick Caves och mitt möte

För någon vecka sedan så hamnade jag i ett sällskap på en förfest där vi började tala om sjuka möten med "kändisar". Vi bestämde att tävla i dessa historier. Jag visste att jag satt med en trumfkort till historia men väntade in rätt tillfälle. Underhållande och skojiga var de andras berättelser men när tiden var mogen så dunkade jag in ett av mina bisarraste möten med någon någonsin.

Scenario: Roskilde festivalen 1996. Jag var på backstageområdet. Det var en mörk afton och jag var bra full som sig bör. Behövde pinka. Ställde mig i mot ett plank nånstans i dunklet. Plötsligt blev jag blöt på benet. Jag tänkte: "Men inte fan kan jag väl vara så full att jag står och pinkar på mitt eget ben?". Den tanken stämde. När jag tittade bredvid mig så stod det en till bredvid mig och pinkade. På mitt ben! Det var mörkt, jag såg inte vem det var, men jag såg att det var en mycket berusad person. Jag blev förbannad och tänkte säga till men precis då såg jag att det var Nick Cave. En mycket berusad och vinglande Nick Cave. Jag blev snopen och tyst. Vad göra, tänkte jag? Efter en stunds lulliga tankar så valde jag att pinka tillbaka på hans ben. I smyg. Han märkte det inte och gick sedan därifrån. Inte illa pinkat, tyckte de andra på förfesten, och erkände sig villigt besegrade i tävlingen.

Omvärldsanalys, överskottsmålet, Arcade Fire och kvalitetsumgänge

Idag är första dagen som det slår mig att dagarna blivit längre igen. Har haft mitt fokus på jobb och tentor sista veckorna och knappt hängt med i saker runt omkring mig. Har varit lite isolerad från omvärlden helt enkelt. Ironiskt arbetar jag iof med Omvärldsanalys så jag får väl kanske min dos av omvärld i alla fall. Men då mest i form av politik, bilmärken och opionsbildning. Och jag måste nog säga att Anders Borg imponerat en del på mig genom att inte sänka överskottsmålet i statsbudgeten. Verkligen otippat av en högerregering att inte göra det. Att urholka facket är dock väldigt tippat.

En annan sak som slagit mig är hur geniala Arcade Fire verkligen är. Nya skivan "Neon bible" har gått varm på väg till arbete och till JMK. Transportsträckorna har blivit kortare mentalt. Trist att jag missade att köpa biljett till deras kommande konsert i Stockholm snart. Har aldrig sett dom live.

Mitt musikintresse har alltid varit stort, mitt första minne när jag blev trollbunden av musik var Hot Butters "Popcorn", en stor hit i Sverige 1972, året då jag föddes. Pappa brukade spela den låten när jag var liten då vi åkte i vår skraltiga Ford Taunus. Den låten var nog en direkt anledning till att jag senare blev s.k. syntare i mina tonår och såg Depeche Mode live första gången 1986 i Globen. Mäktig upplevelse. Andra mäktiga upplevelser live har varit PJ Harvey 1995, Stone Roses 1990 och Portishead nån gång runt 1998. Genom åren måste jag varit på hundratals konserter. Rätt sjukt egentligen hur mycket tid och pengar jag lagt ner på upplevelse. Men det har varit värt varje öre.
Numera är jag inte ute i svängen lika mycket. Har väl blivit "vuxen" helt enkelt. Och framförallt mer fokuserad på att umgås kvalitetsmässigt med vännerna istället för att stå tysta och se en konsert tillsammans. Tiden finns ju inte alls i mina kretsar längre. Såg nyligen i ett Filip och Fredrik Grattis världen-avsnitt när de var i Tallinn.
De träffade en estländsk tjej som bott i Stockholm i några år men som skulle flytta tillbaka till Estland för hon tyckte att det fanns mer tid där att umgås med folk. Eller rättare sagt, folk tog sig tid att umgås. I Stockholm måste man planera, ibland veckor i förväg, för att få träffa folk. Det ligger verkligen nåt i det där. Sjukt.